.

En annan rubrik:

"Bildtleaks är en svensk historia" Claes Arvidsson i SvD i dag.

Diplomaterna trevar sig fram för att förstå en verklighet i snabb förändring och med ett oklart slut.

Det är väl grundläggande för allt material som Wikileaks läcker, att ambassadörerna skriver rapporter där de

1. tolkar och minns vad som sagts i respektive samtal,

2. samtidigt som de försöker se framåt.

Sedan är det vår sak att tolka ambassadörerna.

Gorbatjov var en frisk fläkt efter Brezjnev och hans efterföljare. - Brezjnev minns jag så tydligt från besöket i Tallinn 1978. Satte någon på TV:n var det så gott som alltid Brezjnev som stod och höll ett tal. Så fruktansvärt tråkigt! -  Gorbatjov däremot kom med något nytt. Det blev mer avspänt. När jag frågade Ave 1988; hon var då i 25-årsåldern, hur de vågade demonstrera, då svarade hon: "När vi såg att inget hände, då vågade vi börja protestera, sedan blev vi allt modigare, och det fortsatte att inte hända något." Men ändå var Gorbatjov ansatt av den sovjetiska historietolkningen. Jag har redan nämnt hans uttalande 1990, när han mottog Nobels fredspris i Oslo: "Balterna förstår inte hur mycket de har Sovjetunionen att tacka för!" Ändå kunde han inte stoppa den förändring han satt igång.
Till UD:s frisläppta rapport. I september 1990 skriver Örjan Berner, Sveriges ambassadör i Moskva att man inte ska räkna ut Sovjet och uttrycker förhoppningar om att Gorbatjov ska leverera en ny politik. Man kan jämföra det med egyptiernas och tunisiernas krav på en helt ny demokratisk politik. Nu förstår vi att balterna aldrig skulle ge sig innan de var fria igen. Det var vad deras protester gick ut på.

När Berner ansåg att Gorbatjov fortfarande hade kontroll över läget, då höll esterna på att byta namn på sina gator och torg. I Januari 1991 skriver Berner att det kanske krävs konservativa lösningar = lag och ordning. Jag får en känsla av att Örjan Berner inte trodde på att de baltiska folken skulle kunna driva fram en frihet. Han varnar i augusti 1991 för inbördeskrig. Ja, det kanske hade kunnat bli det. Men nu vet vi ju att Jeltsin var i Tallinn och skålade med esterna, och var införstådd med att de hade rätt till sin frihet. Dock har jag förstått av vad jag läst på andra ställen, att hans och de andra ledande ryssarnas tanke var att de befriade staterna skulle samarbeta med Ryssland. Margaret Thatcher hade lovat att det inte var aktuellt att ta in nya medlemmar i Nato. Självklart skulle alla sovjetstater fortsätta samarbetet, som hade varit så lyckat dittills, tänkte de.
På ambassaden i Moskva "surade" man över att konsulatet i Leningrad (Dag Sebastian Ahlander och Lars Fredén) gav en annan bild av läget. Naturligtvis. Leningrad/S:t Petersburg ligger långt från Moskva. Har alltid gjort. I Leningrad fanns förresten en stor estnisk koloni. Sverige hade också den största kontaktytan i Baltikum av alla. Sverige var spindeln i nätet. Vi var först med att acceptera ockupationen 1940. och ambitionen var att vi skulle sona det med att vara först med att erkänna de nya fria staterna. Vilket vi misslyckades med.