.

Nu fortsätter jag med UD-rapporten där jag slutade i går.

Ett märkligt problem för svenskarna är hur man ska hantera och se på det militära problemet för det som återstår av Ryssland.

Säkert förestår en hård bantning av försvaret, men den framtvingas av ekonomisk nöd och kommer nog att genomföras i betydande oordning och i förödmjukande former.
Kaliningrad är ett annat problem. 1. Området är så beroende av militären. 2. För att komma till Kaliningrad med järnvägen måste ryssarna resa genom Litauen och Vitryssland.

Men nu kommer det: Från synpunkten av långsiktig stabilitet i Östersjö-området och Nordeuropa vore det - skulle man kunna hävda - en fördel om Ryssland fick behålla en viss militär närvaro i Baltikum. Hur skulle säkerheten ha varit i Baltikum då, undrar man. Ja,nu vet vi att den ryska militären har dragit sig undan. De första åren var ju gränspolisen rysk också. Jag minns så väl när en gränspolis som kollade vårt bagage slängde igen bakluckan för att han fick en liten tändsticksask av oss. Han trodde det var en muta! Författaren fortsätter: ... för de flesta balter skulle den (synpunkten) förmodligen te sig som ett hån.Vi själva har ju aldrig haft en tanke på att acceptera stormaktsbaser på vårt territorium.

Därefter försöker han jämföra med den finska situationen efter andra världskriget, ett beroende som minskade friheten betänkligt. Vi kan nu konstatera att de baltiska ledarna visade en styrka att beundra. De arbetade framåt för att befria sina länder fullständigt. Och här tycker jag man skulle kunna fundera på om det inte är de baltiska folken som känner sin tidigare ockupant bäst. De visste hela tiden om farorna med en stark motståndare i öster, som tolkar överenskommelser på sitt eget sätt. De borde vara sakkunniga på område Ryssland i EU. Så målmedvetet arbetade de mot frihet och nya säkrare allianser att de tog hela Väst på sängen så att säga. Thatcher lovade ju att inte ta in några nya stater i Nato. Men kom inte undan. Baltikum visste att det gällde livet. De gav inte Nato möjligheten att säga "nej". Och, som sagt, den märkliga situationen att ryska trupper och gränspoliser fortfarande hade makt i de nya republikerna togs bort efter tre år. (Hur lång tid tog det innan de tyska trupperna försvann från Norge och Danmark?)

Samtidigt är det också ett faktum att de baltiska folken under de senaste femtiotvå åren har utsatts för en rysk deportations- och kolonisationspolitik som för esternas och letternas del bokstavligen inneburit ett hot mot deras nationella existens.


Det sista problemet som diskuteras är om ryssarna verkligen kommer skilja på Finland och de baltiska staterna! Han menar att Baltikum tillhört Ryssland i tvåhundra år, medan Finland gjorde det i "bara" elva decennier. Säger han så för att elva decennier låter mindre än etthundra tio år? Det skulle alltså vara lättare för oss svenskar att offra Baltikum än Finland! Vad är det för smörja? Är inte alla folk lika mycket värda? I dag hoppas jag det är så, men, som sagt, jag är mycket förbryllad av Urban Ahlin som skulle sätta sig ner och fundera på vad Sverige skulle göra vid ett ryskt anfall mot de baltiska staterna. Carl Bildt vet nog redan, han har arbetat för de här ländernas frihet länge.
.....

Nu övergår vi till dagens händelser.

2010 har ju Viktor Janukovytj intagit platsen som president i Ukraina.
Janukovytj är född och uppväxt i östra Ukraina. Hans modersmål är ryska och han var med i det kommunistiska partiet. Han är Moskvas man. Han har nu ändrat i historieböckerna enligt ryska intentioner. T.ex har den Orangea revolutionen aldrig varit. Han har också sagt att den svält som orsakade ca 7 miljoner ukrainares död inte ska klassas som folkmord, vilket hans företrädare sagt.
När jag läser det funderar jag på vad som skulle ändras om Edgar Savisaar kom till makten i Estland. Skulle han säga att deportationerna av ester var för att rädda deras liv, som docent Beckman i Finland? Att esterna bett at få bli medlemmar i Sovjetunionen? Jag vet inte, jag bara gissar.

...


Minns ni Natalia Vasiljeva? Domstolsassistenten som påstod att domaren i målet mot Chodporkovskij inte skrivit domen själv. Den var formulerad "uppifrån". En rysk radiostation meddelar nu att hon genomgått ett test i lögndetektor, och man har fastsklagit att hon inte ljuger. Och hon lever fortfarande!

...