Aug. 5, 2010. Legenden om den sjunkna staden.
Det gick inte att hålla löftet. Det åskade och datorn fick inte vara på.
Vi har besök av Ants kollega Turid just nu. De har varit runt med bilen och studerat Estland. Turid har varit med på Ants lärarresor här för några år sedan, och hon minns verkligen en hel del. Det är roligt.
Nu till "Legenden om den sjunkna staden":
När verkligheten blir för svår skapas myten om ett bättre liv.
Kitezj heter den sjunkna staden som finns i sjön Svetlojar 17 mil från Nizjnij Novgorod. Människorna i staden levde ett vanligt liv, men i kriget mot den fruktade kahnen Batu. Den fromme fursten i staden och alla krigare hade stupat. Då försvann staden. Den försvann inte pga. ett syndfullt folk, utan för att undgå ondskan och synden.
Det var de gammeltroende som började berätta legenden. De som ansåg att den nya formen av ortodoxi, som mer liknade den grekiska som infördes på 1600-talet, var Antikrist. De sökte sin tröst i hoppet om den försvunna staden. Fram till Domens dag är det Antikrist som regerar i Ryssland, menar de. Därnere i djupet finns det riktiga heliga Ryssland bevarat. Legenden bejakar inte den världsliga makten utan staden har försvunnit också på grund av den ondska som existerar bland ryssarna. Legenden är en del av rysk folklig religiositet som står nära naturen och nära en hednisk uppfattning om en besjälad natur.
Och nu måste jag sticka emellan med de gammeltroende vid Peipsisjön i Estland. Där har de levt i några hundra år. De trivs alldeles utmärkt, och känner sig numera som ester. I Estland, särskilt i den delen är man också naturtroende. Man har kvar en del seder från den tiden, och det är ju på det heliga berget i Ebavere många offerplatser för de naturtroende har funnits. Jag menar att här finns trots allt en viss samstämmighet.
Nåväl. Före revolutionen 1917 var sjöns stränder en plats för samtal om den kristna tron. Här samlades olika grupper av ortodoxa, liksom också anhängare av olika sekter till det ryska enkla folkets egen andliga akademi.
Legenden är starkt levande över stora delar av Ryssland och har använts av många t.ex.:
Rimskij-Korsakov har skrivit en opera på Kitezj-temat, som hade premiär 1907. "Legenden om den osynliga staden Kitezj och jungfrun Fevronia".
Michail Nesterov har målat en tavla som föreställer nunnor i bön vid stranden av Svetlojar.
Sovjetförfattarna vände sig bort från staden. Sergej Gorodetski t.ex. låter staden representera det gamla Ryssland i motsats till det nya revolutionära Sovjet. Sergei Jesenin skrev : "Jag förbannar Kitezj andedräkt". Anna Achmatova skriver i en dikt från 1940 att hon är en Kitezj-bo. Platsen är ett paradis för henne.
Och allt detta är exempel på betydelsen av legenden.
Särskilt många kommer hit på Johannes Döparens dag och dagen efter då Gudsmodern från Vladimir firas. Då är man i kyrkan, flickorna binder kransar, man tänder ljus på kvällen och låter barkbåtar segla ut på sjön.
Sjön är fortfarande en vallfärdsort och Kitzei håller på att bli en upplevelseindustri. De ryska nationalisterna använder namnet som symbol för sökandet efter ett nytt postsovjetiskt och äktryskt Ryssland.
Sjön är nästan helt rund. Det gör den mer mytisk. Tyvärr har en rysk forskare lanserat teorin att den skapats av ett meteornedslag.
Myten har framför allt använts för att finna en alternativ verklighet, en drömvärld för många ryssar att söka tröst i undan det tsaristiska allhärskardömet, undan sovjetmakten eller undan tiden själv. Så avslutar professor Per-Arne Bodin berättelsen om Legenden om den försvunna sjön.
Vi har besök av Ants kollega Turid just nu. De har varit runt med bilen och studerat Estland. Turid har varit med på Ants lärarresor här för några år sedan, och hon minns verkligen en hel del. Det är roligt.
Nu till "Legenden om den sjunkna staden":
När verkligheten blir för svår skapas myten om ett bättre liv.
Kitezj heter den sjunkna staden som finns i sjön Svetlojar 17 mil från Nizjnij Novgorod. Människorna i staden levde ett vanligt liv, men i kriget mot den fruktade kahnen Batu. Den fromme fursten i staden och alla krigare hade stupat. Då försvann staden. Den försvann inte pga. ett syndfullt folk, utan för att undgå ondskan och synden.
Det var de gammeltroende som började berätta legenden. De som ansåg att den nya formen av ortodoxi, som mer liknade den grekiska som infördes på 1600-talet, var Antikrist. De sökte sin tröst i hoppet om den försvunna staden. Fram till Domens dag är det Antikrist som regerar i Ryssland, menar de. Därnere i djupet finns det riktiga heliga Ryssland bevarat. Legenden bejakar inte den världsliga makten utan staden har försvunnit också på grund av den ondska som existerar bland ryssarna. Legenden är en del av rysk folklig religiositet som står nära naturen och nära en hednisk uppfattning om en besjälad natur.
Och nu måste jag sticka emellan med de gammeltroende vid Peipsisjön i Estland. Där har de levt i några hundra år. De trivs alldeles utmärkt, och känner sig numera som ester. I Estland, särskilt i den delen är man också naturtroende. Man har kvar en del seder från den tiden, och det är ju på det heliga berget i Ebavere många offerplatser för de naturtroende har funnits. Jag menar att här finns trots allt en viss samstämmighet.
Nåväl. Före revolutionen 1917 var sjöns stränder en plats för samtal om den kristna tron. Här samlades olika grupper av ortodoxa, liksom också anhängare av olika sekter till det ryska enkla folkets egen andliga akademi.
Legenden är starkt levande över stora delar av Ryssland och har använts av många t.ex.:
Rimskij-Korsakov har skrivit en opera på Kitezj-temat, som hade premiär 1907. "Legenden om den osynliga staden Kitezj och jungfrun Fevronia".
Michail Nesterov har målat en tavla som föreställer nunnor i bön vid stranden av Svetlojar.
Sovjetförfattarna vände sig bort från staden. Sergej Gorodetski t.ex. låter staden representera det gamla Ryssland i motsats till det nya revolutionära Sovjet. Sergei Jesenin skrev : "Jag förbannar Kitezj andedräkt". Anna Achmatova skriver i en dikt från 1940 att hon är en Kitezj-bo. Platsen är ett paradis för henne.
Och allt detta är exempel på betydelsen av legenden.
Särskilt många kommer hit på Johannes Döparens dag och dagen efter då Gudsmodern från Vladimir firas. Då är man i kyrkan, flickorna binder kransar, man tänder ljus på kvällen och låter barkbåtar segla ut på sjön.
Sjön är fortfarande en vallfärdsort och Kitzei håller på att bli en upplevelseindustri. De ryska nationalisterna använder namnet som symbol för sökandet efter ett nytt postsovjetiskt och äktryskt Ryssland.
Sjön är nästan helt rund. Det gör den mer mytisk. Tyvärr har en rysk forskare lanserat teorin att den skapats av ett meteornedslag.
Myten har framför allt använts för att finna en alternativ verklighet, en drömvärld för många ryssar att söka tröst i undan det tsaristiska allhärskardömet, undan sovjetmakten eller undan tiden själv. Så avslutar professor Per-Arne Bodin berättelsen om Legenden om den försvunna sjön.
Trackback