.

I dag ska jag inte skriva om Putin eller politik över huvud taget. Nej i dag är det ett stycke ur en saga.

Den försvunna staden

Leena och Anna-Lowiisa går ner till floden igen. Simmar och dyker och gör kullerbytta i vattnet. Det gillar inte mamma, men när hon inte är med, då leker de allt de kan. Tvätta sig... Hm. Det går nog lite fort. Och så ropar mamma igen och de springer in.
Nu kanske mamma berättar en saga för dem.

“Kom sätt er här”, säger mamma. Hon sitter redan vid sängkanten och väntar på dem.
De skyndar sig att få på sig nattlinnen och kryper ner.
“Mamma! du kan väl berätta om den där staden som fötrsvann!”
“Ja det kan jag, men den har ni hört flera gånger.
“Men den är så spännande. Jag vill höra den”, säger Leena, och Anna Lowiisa håller med.
“Då så. Det fanns en gång en stad som låg på ett högt berg. Där bodde människorna och de hade en kung som regerade över dem. Ebavere hette både staden och berget. De levde ett gott liv där och var lyckliga. Men så kom tiden då korsriddarna kom in i landet. De var grymma och härjade och brände ner allt de såg. Folket i staden blev väldigt rädda för de ville fortsätta att leva i sin stad. De ropade ut sina bekymmer till Vanaisa där uppe i himlen och han hörde dem. Han funderade på hur han skulle rädda dem och kom på en bra idé.” “Jag vet! Han flyttade hela staden in i berget”, ropade Leena.

“Tyst Leena! Låt mamma berätta”, förmanade Anna-Lowiisa.
“Ja, men det är alldeles rätt”, sa mamma “en natt när alla låg och sov, gjorde han så att staden började sjunka ner i berget. Alla sov och ingen märkte vad som hände. När de vaknade nästa morgon förstod de inte först var de var. Kungens son och några till som hade varit och festat just den natten hann inte komma tillbaka hem. De överraskades av korsriddarna och blev dödade.
Korsriddarna letade efter staden. De kunde inte förstå var den var. De visste att den hade varit på berget, men nu såg man ingenting där som visade att det varit en stad just där. En skog och några blommor fanns det, men inga tecken från en stad.
Människorna fortsatte att leva sina liv i staden. Egentligen var det inte så stor skillnad för dem. Folket utanför berget, vi andra, trodde förstås att de dött på något sätt allihop. Vad skulle de annars tro?
Men det hände konstiga saker vid berget. Ibland kunde man se rök komma ut ur berget på morgnarna. Och vid midsomma kunde man höra bjällror och vackra sånger från berget.
Och, kan ni tänka er, vart hundrade år kommer de fram. Hela staden lyfts upp ovanpå berget och människorna går där som om de alltid funnits där. Om man är uppe då, kan man se dem.


Det var en ung man som så gärna ville se den gömda staden. Han tyckte han kunde ana någon människa, men han ville se hela staden. Han gick till en vis man som sa till honom att han måste vara vid berget varje midsommarnatt i sju år i rad. Sedan skulle han få se!
Han var där sju gånger, sju år. Den sjunde kunde han se staden uppe på berget. Han blev alldeles förstummad. Men ville komma närmare. Han stakade ut vägen för att komma rätt och ibland när han gick försvann staden bakom skogen, men den kom snart fram igen. Tills han var väldigt nära. När han tittade fram bakom några granar var den borta! Han letade och letade, men kunde inte se den mer. Har han inte slutat leta, ja, då söker han fortfarande.”

Mamma tittar på sina små flickor som krupit så nära henne.“Nej, nu flickor måste ni sova. Vilken tur att vi inte bodde där. Eller kanske är det de som haft tur.”

Mamma stoppade om dem och gick ut i köket. De somnade tätt ihop som de brukade när de hört den sagan. I morgon skulle mamma få berätta en som inte var så skrämmande.

Kanske handlar sagan egentligen om Estland. Landet som varit försvunnet men kommit tillbaka igen. Och fölrhoppningsvis har det nu visat sig för att aldrig mer försvinna.