.

Först: Namnet. Vad betyder egentligen Ebavere? Vere betyder ”vid kanten av” något. Vid kanten av Eba? Nej, eba är ett ord för ”o-” som i obekväm. Och hur blir det då? Vid okanten? Men vere betyder också blod och Eba är namnet Ebba på estniska. Och då blir det Ebas blod. Då finns sägnen om Eba. Hon offrades helt enkelt till gudarna inne i berget i en av offerriterna som regelbundet hölls i socknen för länge sedan.

Det är roligt med sägner och folksagor. Ibland är det bara sagor, ibland är det sedelärande berättelser.

Ebaverehäxan var en mycket elak kvinna. Hon ville vara vackrast av alla och ingick en överenskommelse med Mörkrets Furste. Me hon kunde inte hålla sin del av överenskommelsen. Straffet var att hon sakta försvann ner under staden i berget med både hus och boskap. Där blev hon skötare av Den Ondes boskap. Hon fick tillåtelse att komma upp till marken en gång om året för att leta efter en hjälpreda. Den dagen smyger hon omkring i Ebavereskogarna för att leta efter ett barn som ska bli hennes assistent. Hon kan bara ta ett barn, som är elak och oartig, som ljuger, trampar på blommorna, bryter toppen av unga träd eller slår sönder fågelbon. Hon får inte ta snälla barn.

Självklart blev alla barn jättesnälla och hjälpsamma!

Det var det här berget Tarapiita lämnade när estern kristnats, som jag har berättat om tidigare.

En gång i tiden var det en vanlig stad som låg här. Med vanliga människor. Det värsta var att staden ägdes av elak häxa. Staden växte och började få problem med utrymmet. Då trollade häxan, och staden försvann under berget. Att staden ändå lever kan man se på att det ibland kommer rök som från skorstenar ovanför berget. Dessutom är det många som sett människorna där.

Det var en fattig änka, som gick och plockade bär och svamp i kvällningen. Hemma väntade de två döttrarna på henne. Hon gick uppför Ebavereberget och kom slutligen upp på toppen. Då ser hon en liten affär, som hon aldrig sett förut. Hon kan inte låta bli, utan går fram till dörren, tittar in, men ser ingen där. Hon går in i alla fall och ser sig omkring. Där såldes det tydligen lite av varje, t.o.m. skor. Hon tittar på sina egna trasiga, utslitna skor. På sina våta fötter som syns genom hålen. Hon ropar efter någon som kan hjälpa henne, men ingen kommer. Hon börjar prova skor själv tills hon hittar ett par som passar. Fortfarande är det bara hon i affären. Då ropar hon: ”Jag kommer tillbaka i morgon och betalar mina skor!” Och så går hon. Hon måste plocka mer; ganska mycket mer. Nu måste ju pengarna hon kan tjäna på bären och svampen räcka till hennes nya skor också.

Nästa dag går hon till torget och säljer vad hon plockat. Det blir ganska bra med pengar; på hemvägen går hon uppn på berget för att betala, men hittar inte affären. Den som fanns där i går. Men där finns ingenting. Ingenting. Bekymrad går hon hem. På trappan ser hon ett par barnskor. Hennes största dotter provar dem, och tänk! De passar precis. Nästa dag står ett par mindre skor där, och de passar den yngre dottern. Hon är verkligen förundrad. Vem vill hjälpa henne, en stackars fattig änka?

Därefter ligger varje dag material till ett par skor. Hon syr ihop dem, och kan sälja dem på torget. Tänk varje dag kan hon sälja ett par skor på torget. Folket vill veta varifrån hon fått materialet, men hon sa inget. Hon visste ju inte själv. Det viktiga var, att hon inte längre var en stackars fattig änka!

Ebavereberget en magisk kväll.

Jacob Liiv (1859-1938), stor estnisk diktare och lärare i Väike Maarja har berättat följande historia:

Förr i världen rann en flod förbi Ebavereberget. Berget skyddades då av en ande, floden av en flodälva. De var i fejd med varandra eftersom floden underminerade bergssidan hela tiden. För att lösa problemet utlyste Farfar Uku en tävling mellan anden och älvan. Tävlingen vanns av anden, vilket betydde att berget fick vara kvar, och floden måste försvinna. De sju Äntusjöarna är vad som återstår av floden.

Vi har haft en härlig dag med sol och snö. Vi besökte torget igen, men det fanns inte rågmjöl i dag heller. I går köpte vi både vetemjöl och ett annat mjöl som färgar brödet brunt. Det ska bli roligt att testa. Nåja, vi åker till Sverige i morgon, så de får chans att få fram rågmjölet tills vi kommer tillbaka om ett par veckor, och då har de lovat att ha piroger och saffranskringel att sälja till oss också.