.

Jag har nu skickat in min uppgift till Åbo för bedömning. Den handlar om utvecklingen i Skärgårdarna sedan 1800-talet när det gäller turism. I en del fall sammanfaller det med den estlandssvenska utvecklingen, men efter 1940 var utvecklingen så grym där och skiljer sig markant från den svenska och de finska erfarneheterna. I alla fall får ni skrivningen om Stockholms Skärgård här och så ska jag senare redovisa den estlandssvenska skärgården efter den 25 november. Då går tidsfristen ut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varsågoda:

Utvecklingen i de svenska och finska skärgårdarna har varit olika. Stockholms Skärgård har alltmer blivit en rekreationsplats för stadsborna. Anledningen är bl.a. skärgårdens närhet till storstaden Stockholm.

Under 1890-talet var nationalromantiken stark. Skärgården blev intressant igen efter att ha förlorat sin betydelse under 1880- och 90-talens blickar mot det främmande. Nu skulle nationen hålla samman. Bara svenska skulle talas i Sverige, samiskan i norr förbjöds och barn som talade samiska i skolan blev straffade, precis som eslandssvenska barn som talade svenska blev straffade i det tsarryska Estland.

Nationalromantiken underströks av konstnärer och författare och flera av dem tillbringade somrarna i skärgården. Bonden, landsbygden och naturen kom att tillhöra det finkulturella.

I tidens tecken bildades nationella föreningar. T.ex. 1885 bildades Svenska Turist Föreningen, STF, 1892 föregångaren till Friluftsfrämjandet och 1910 scoutrörelsen. Det som var intressant för rörelserna var att arbeta för den svenska naturens hälsogivande och utvecklande betydelse. Man ska komma ihåg att i slutet av 1800- och början av 1900-talet var luften i Stockholm hemsk. Industrierna sprutade ut oren luft. Stadsborna behövde den rena friska luften som de fann i skärgården. Stadsborna sökte sig allt längre ut och på 1890-talet hade man redan regelbundna ångbåtsturer till skärgården och fick under 1890-talet också vintertrafik med Waxholmsbolaget till några öar, vilket innebar att antalet sommargäster fördubblades.

Först hyrde man in sig i de fastboendes hus,  - liksom min familj gjorde på 1950-talet, då en skutskeppare hyrde ut sin bostad när han arbetade ute med fraktverksamhet. -  sedan hyrdes sjöbodar och lador ut.

Sedan köptes mark upp av stadsborna. Eftersom många unga skärgårdsbor sökte sig till storstan för arbete, blev det mindre intressant med gården på landet. De fick ut mer pengar genom att sälja till stadsborna. 1889 fanns det 1 290 sommarhus i Stockholms skärgård, 10 år senare var antalet fördubblat.

När det lagstiftades om semestrar ökade intresset ännu mer och på 1950-talet fick alla tre veckors semester. (I Estland hade man lagstiftat om 3-veckors semester redan på 1930-talet) De sökte då en sommarbostad för rekreation.

Att stadsbon inte visste så mycket om det dagliga livet i skärgården framgår av missbedömningen när Ängsö blev nationalpark. Med de romantiska ögonen såg man inte hur bonden förändrat tillvaron med sitt arbete. Man såg inte att naturen var betad av boskapen, utan man förbjöd allt arbete och menade att naturen skulle stå orörd som den alltid varit. Efter några år när allt höll på att växa igen, då insåg man sitt misstag och lantbruksarbetet kunde återupptas.

Med 1900-talet kom sportstugorna., och från 1950-talet expanderade all sommarvistelse i skärgården. Hela skärgården blev ett fritidsparadis.

Förändringen kom smygande på 1970-talet när det blev dyrt att bygga och fastighetsskatten infördes. En komplikation var att även de fast boende fick fastighetsskatt, och de med de bästa lägena hade inte råd med skatten, så de tvingades att sälja.

Det arbete som sedan utfördes av skärgårdsbefolkn ingen var i huvudsak service åt sommargästerna tills de stora bolagen tog över byggsektorn.

För att skydda skärgårdens tillgänglighet för det rörliga friluftslivet infördes strandskydd, men tyvärr fungerar det inte eftersom så många undantag beviljas, och önskan att bo precis vid stranden är det vanligaste, söker alla dispens.