Dec. 11, 2010. Det finns ingen riktig ideologi.
Rodric Braithwaite skriver kapitlet "Ett nytt kallt krig?" och Anne Applebaum skriver "Putinismens ideologi". Båda dessa stycken handlar egentligen om samma sak. Det finns inte någon riktig ideologi att förhålla sig till. Västvärlden famlar och gjorde misstaget att behandla Ryssland som en förlorare efter Sovjetunionens fall. Det finns inte längre en "god" och en "ond" sida som man kan ansluta sig till. Abu Graid och Guantanamo är två stora misstag där USA har visat att makten, övertaget förblindar och rättssäkerheten försvinner. Putins ideologi söker sig till det som fanns under Sovjets starka år. Stalin kommer snart att finnas på stadens torg igen. Men nu är det penningen som styr. Putin får med sig Europas ledare med penningens hjälp, och Europa gör sig beroende av gas och olja från Ryssland. Frågan är var Putin stoppar upp och känner att han givit Ryssland upprättelse. Ska Europa verkligen inbjuda Ryssland till G8 och andra viktiga sammanslutningar innan det blivit en demokrati?
Vladimir Ryzjkov.
Vladimir Ryzjkov satt i riksduman 1993-2007. 2005 blev han ledare för Rysslands republikanska parti, som 2007 inte fick registrera sig till parlamentsvalen. Hans artikel i boken heter "Det nya auktoritära styrets kostnader och risker". Han talar om de stora politiska och affärsmässiga förändringar som skett under Putins presidentår. Hur folket har förlorat allt inflytande trots att man har s.k. fria allmänna val. Guvernörerna utses av Putin och Moskva. Tidigare valdes de av befolkningen i respektive område. Nu finns det guvernörer som aldrig varit i sitt guvernement. De är helt beroende av Moskva och de pengar som finns där.
Han skriver:
Kremls prioriteter just nu (2008) är:
1. Att bevara ett avgörande inflytande över forna sovjetrepubliker (så kallade ryska intressezoner). Det har vi bevittnat flera gånger. Först i Tallinn, när de ville få Savisaar som premiärminister 2007 i Bronssoldatbråket. Sedan i Georgien och Ukraina. Nu varande presidenten i Ukraina är ryss, och har ett nära samarbete med Moskva.
2. Att hejda Natos expansion (och Natos miliytära infrastruktur) på detta område. (Georgien och Ukraina)
3. Att säkra ett ryskt monopol över energiresurser från Centralasien till Kaspiska havet. (Georgien)
Ett stort problem i Ryssland anser Ryzjkov är att det finns för få industrier och tillverkningsföretag. Hela det enorma landet är beroende av oljan och gasen.
För ett drygt år sedan, den 13 november 2009 refererade jag till en statistisk under sökning om vem som betalar ryssarnas löner. En del av den såg ut så här:
I Ryssland lever 132 000 000 människor.
1. 81 800 000 eller 62 % är redan pensionärer, eller blir inom kort.
2. Statliga löner utbetalas till 1700 000 militärer, 2 100 000 FSB-anställda (tidigare KGB) m.fl. liknande uppdrag.
3. 2 300 000 betalas av inrikesministeriet, justitieministeriet och narkotikakontrollåtgärder.
4. 2 000 000 tulltjänstemän har också statlig lön.
5. 2 000 000 statsanställda inom federationen, statlig lön
6. 11 600 000 är andra statsanställda
7. 5 800 000 är arbetslösa.
Sammanlagt är de som inte tillverkar saker och som får sin lön eller pension från staten eller bidrag från välgörenhetsorganisationer 109 000 000 .
Kvar är det 22 600 000 som arbetar inom tillverkningsindustrin. (Och som ska tillföra pengar till staten för alla utbetalningar!)
Rysslands BNP är inte mycket större än Los Angeles.
De sista styckena i Ryzjkovs artikel:
Liksom under det kalla kriget är konfliktens kärna inte ekonomisk utan ideologisk. Lyckligtvis är den härskande elitens ideologi i dagens Ryssland inte globalistisk eller expansionistisk (i bemärkelsen av "världsomfattande kommunistisk revolution"), men inte desto mindre skiljer den sig från starkt västerländska principer. Av vissa i Kreml kallas den "suverän demokrati", i kontrast till västvärldens "liberala demokrati". "Suverän demokrati innebär en auktoritär regim med en central demokrati som kontrollerar det politiska och det ekonomiska livet, utan offentlig kontroll, inklusive monopol på de viktigaste marknaderna, konstlad politisk och ekonomisk konkurrens, och högst upp en mycket liten klan med kontroll över olje- och gasintäkter. Denna modell kan naturligtvis inte integreras med den västerländska. Den kommer att skapa ständigt nya missförstånd och konflikter mellan öst och väst. ... Myndigheterna bedrar folket genom att överdriva framgångarna för den ryska ekonomin och staten. ... Denna situation och denna modell rymmer stora risker för både politisk och ekonomisk destabilisering. Det sovjetiska systemet med enpartistat och planekonomi slutade i kollaps. En av de viktigaste orsakerna till Sovjetunionens fall var den härskande kommunistiska elitens förlitande på naturresurser, en gigantisk import av alla varor som Sovjetunionen inte kunde producera, ovilja till reformer och ett allt djupare beroende av globala marknader. Den nuvarande auktoritära oljestatens modell är naturligtvis bättre än den sovjetiska modellen, men den tvingar också landet att gå från en kris till nästa (så som skedde nyligen, 1998).
Om Ryssland verkligen vill moderniseras, finns det inget annat alternativ än att skapa demokratiska institutioner, återskapa mediernas frihet (som under Jeltsin), politisk och ekonomisk konkurrens, oberoende domstolar, parlamentarisk kontroll och folkets delaktighet i det politiska livet. Det är Rysslands enda sätt att försäkra sig om en långsiktig stabilitet och blomstring.
Så avslutar Ryzjkov sin betraktelse.
Jag tänker på vad Hanno brukar säga: "Hur kan en förälder döpa sitt barn till "Världshärskare" (Vladimir)?
