.

Just nu kan man se många isskulpturer i Estland. Och de är riktiga! I Haparanda gör de skulpturer av is helt igenom. I Estland har de en bil i botten och is runtomkring.

.....

Han passade ingen.

I dagens SvD, understreckaren, berättar Magnus Ljunggren, professor em i rysk litteratur vid Göteborgs universitet, om den ryska författaren Nikolaj Leskov, som var samtida med de stora erkända författarna Tolstoj, Dostojevskij och Turgenev. Han skrev under samma tid som de, med en häpnadsväckande kunskap om ryskt liv, men han fick sin rätta plats i det ryska likaväl som i det västerländska medvetandet först postumt, alltså efter sin död 1895.

Leskov har en unik kunskap om den ryska människan, och det är det som skiljer honom från de andra. Gorkij har sagt: ”I denna människas själ förenade sig på ett sällsamt vis övertygelse och tvivel, idealism och skepsis. Han lyckades misshaga alla. Ungdomen saknade hos honom de vanliga uppmaningarna att ’gå ut till folket’, mognare personligheter sökte förgäves hos honom efter klart formulerade sociala idéer, den revolutionära intelligentian kunde inte förlåta honom hans romaner. Och så kom det sig att den diktare som sökte och fann de rättfärdiga inom varje stånd, inom varje samhällsgrupp, inte kunde göra någon till lags och blev stående avsides.”

Artikelförfattaren menar: Han satt inne med en enorm kunskap om den ryska verkligheten och därför vägrade han att låna sig vare sig till den ena eller andra sidans känslovurmande. /…/ . Men han gav aldrig upp sin tro på den ryska människan – på trots mot allt. Vad han särskilt hyllade var fintligheten, fiffigheten, förmågan att ta sig ur kinkiga situationer med list och, ofta, en fantastisk hantverksskicklighet.

Han föddes som sonson till en ortodox präst. Samtidigt var hans moster gift med en invandrad engelsman, Alexander Scott, som hade närt drömmar om att på det egna godset fostra bönder med hjälp av filantropiska kväkaridéer. Så begåvades han med ett dubbelt andligt arv.

Han fick tidigt fick möjlighet att resa och genomkorsa det stora landet. Han blev bekant med olika sorters miljöer, upplevde Ryssland nära och brutalt, från botten. /…/

I sin förstlingsroman 1863 klädde han av de revolutionärt trosvissa som svamlare med bristfällig verklighetskontakt utifrån sina mycket konkreta erfarenheter. Ungdomarna bar på intelligentians hela sentimentala skuldkänsla inför det folk man saknade beröring med. Det problemet hade inte han. Leskov såg klart vad detta folk rymde: av råhet och eftersatthet men också av skaparkraft.

Han kommer i kontakt med de gammeltroende, och skriver romanen ”Prästerskap”, en krönika över ett på många sätt primitivt småstadsliv där prästen står i förgrunden: en både mild och modig man som tycks förkroppsliga Leskovs ideal./…/  Leskov fascineras av de förföljdas stolta, trosstarka fasthållande vid uråldriga livsformer, samtidigt hyser han förhoppningar om att en ortodox ödmjukhet kanske skall öppna sig för dem och på sikt förvandla kyrkan./…/ Så småningom skulle han inse att också han hade lånat sig till idealisering – av en auktoritär och maktberoende ortodoxi. Då kom han, på 1880-talet, att dra mot tolstojanism – men med bevarade invändningar mot den tolstojska passiviteten, idén om icke-motstånd mot det onda. /…/  I dessa oböjliga, gudfruktiga motståndare till tsardömet hade han funnit upprorsmän som stod honom så mycket närmare än de fanatiska materialister som just detta decennium vandrade ut till det okända Folket för att väcka det till revolution.

Så beskriver han då det ryska folket: det rymmer allt, från det lägsta till det högsta, än är det försjunket i superi, än i himmelska syner och genuin godhet.

Vidare: : han ser närheten till blodsorgier och galenskap i folkdjupet men finner alltid motbilderna.

Fredrik Böök sammanfattar hans författarskap 1942: ”En brokig, pittoresk häxdans av brott, grymheter, korruption, bestialisk lust och namnlösa lidanden.”

Det som intresserar mig mest är hans syn på den ryska människan. Hur kunde alla dessa grymheter hända i deras land? Hur mycket av det som hänt har sprungit ur folksjälen och hur stor påverkan har propagandan och skräcken haft? Hur kunde de kommunistiska makthavarna skapa den otroliga styrkan? Det handlar om ett folk som gick från en relativt mild diktatur till en total. Var det utrotandet av intelligentsian som möjliggjorde allt? Är det så en diktatur alltid fungerar? Man dödar alla som kan tänka själva och börjar om från början med nya sätt att se världen, nya sätt som accepteras av den outbildade befolkningen som återstår, som får lära sig nya ”sanningar” och läser starkt redigerad utbildningslitteratur.

Jag tänker ibland på vad jag läste i boken om ”Svensk socialdemokrati och Baltikum under mellankrigstiden”, att USA gav Sverige i uppdrag att rädda de intellektuella i Estland, att ge dem tillstånd att fly till vårt land. Vad visste USA?