.

Vilket märkligt väder. Ovanpå snön på vår tomt ligger ett lager is. Blänkande is. Där den inte smält till en liten vattenpöl. Det är som en silverhinna. Jag har aldrig sett det förut. Det är mycket halt överhuvudtaget ute nu. Akutavdelningarna på sjukhusen har massor med arbete. Här säljs också broddar, men inte så mycket som i Sverige ändå. Jag tror man inte har vant sig vid tanken helt enkelt.

Boken "Vladimir Piutin och rysskräcken" av Vladislav Savic är också mycket intressant. Han har försökt skriva den med ryska glasögon, för att vi ska förstå hur man tänker i Ryssland.

Men i dag tänkte jag bara ta ett litet exempel ur boken. Jag "punktar".

1. Under tsartiden har det alltid funnits ett kontrakt mellan tsaren och folket. Det historiska samhällskontraktet. Folket satte sin tillit till att tsaren skulle agera så att de fick bra liv.

2. Kommer ni ihåg att jag berättade att i Leningrad fick alla välja ett porträtt att ha på väggen. De flesta valde Lenin eller Stalin, men inte Putin. Han ville ha Peter den Store på sin vägg. Mycket ovanligt på den här tiden. Alla tsarporträtt stod undangömda, och kunde inte tas fram förrän efter 1991. Jag minns det så väl från Tallinn.

3. När Putin valts till president inbjöds bl.a. den svenske ambassadören Sven Hirdman, som doyen, att närvara vid installationstalet den 7 maj 2000. Han berättar: Normalt när en ledare talar så vänder sig han eller hon till de församlade gästerna, i det här fallet eliten på plats: generalerna, ministrarna, utländska gäster och så vidare.
Men Putin talade direkt till den ryska befolkningen - talet direktsändes i TV. Det han sa  var sammanfattningsvis: "Ni har gtt mig ert förtroende, och jag ska göra allt för att ni ska få det bättre nu." På det sättet satte han sig själv i pant för att ryssarna skulle få det bättre. (jfr ovan)

4. Har ni sett de där fantastiska entréerna Putin gjorde som president. Han gick ner till folket på en lång, lång röd matta; samma matta, som tsarena använt.

Visst kan man säga, att den mannen hade en dröm, och att han lyckades förverkliga den. Den mannen, som, enligt Savic, besökarna hos borgmästaren i Leningrad glömde så fort han inte stod där bredvid sin chef. En liten, grå, färglös människa. Och så blev han president! Så nära en tsar det går att komma. Visst är det som en saga.

Förresten sa han vid ett annat tillfälle att Ryssland är "en del av Europa men att Ryssland med sin specifika historia aldrig kommer efterlikna de västeuropeiska staterna - utan är en makt där staten alltid haft en stark roll.

Savic diskuterar demokratin också.
Alla visste att Jeltsin skulle införa demokrati i landet. Ingen visste riktigt vilka förändringar det skulle betyda för landet. Demokrati hade de aldrig sett i verkligheten. Och så fick de se vad det var. Plundring av statens egendom, kalabalik i Duman, den stora finanskrisen 1998 och mycket annat elände som hände under de första åren efter Sovjets fall. "Aha! DET är demokrati", sa de kanske till varandra. "Nej, det vill vi inte ha." Och så kom Putin och pensionärerna fick ut sina pensioner, och en liten höjning också. Det blev lugnt i landet, och mera som man var van. Självklart kan man förstå, att det verkade mycket bättre med det styrelsesättet än den där hemska demokratin.

I Estland däremot har man sett en annan demokrati. En demokrati som vi i Väst är vana vid. Den vill de behålla. Den är en del av deras kultur.
Man kan fortfarande höra människor säga här i Estland, att Ryssland kommer tillbaka, förr eller senare.

Jag har en önskan. Att människorna i världen kan respektera att vi alla är olika. Att vi inte kan erövra andra folk och tro att de lugnt anpassar sig.