.

Julmarknad i Tallinn

Det var alltid gäster hemma hos Jelena och Joosep. Den finaste festen var nog när de firade silverbröllop. En riktig gala. Alla gästerna skulle ha något silverfärgat på sig, och Jelena själv var helt klädd i silver. Det var en dag att minnas i Pärnu.

Vad vi numera saknar fast vi inte alltid vet om det, det är syndernas förlåtelse. I den ortodoxa kyrkan utdelas den vid flera olika tillfällen. Man behöver inte ens be om den.  Påsken är ett sådant tillfälle. Först börjar man fasta på skärtorsdagen och får syndernas förlåtelse, sedan går man i nattvarden på långfredagen, och påsknatten inleds med en härlig fest när man avslutar fastan. Man festar och syndar, men vet att man alltid blir förlåten. Likaså vid begravningen. Självklart har alla syndat, på ett eller annat sätt, men man vet att när man dör, då är man förlåten i alla fall. Helt underbart.

Ira var bara sexton år när hon fick tillstånd av sin ängsliga mamma att resa till Tallinn. Jelena följde henne till tåget, och bad en man, som såg ordentlig ut, att vakta henne. Hon åkte naturligtvis första klass. Ira blev jätteirriterad på mamma, men visste att hon måste spela spelet. Så fort tåget satt igång reste hon sig och gick till andra klass där hennes hemlige pojkvän fanns. Den vaktande mannen kände sitt ansvar. Han reste sig efter en stund för att se vart hon tagit vägen, den unga vackra flickan, och hittade henne när hon kysste en yngling. Han återvände till sin plats, och så småningom kom Ira dit. Han försökte prata med henne, men hon tyckte han var en gubbe, han var säkert tjugo år äldre än hon.

Ranna hotell, mötesplatsen i Pärnu.

”Adjö” sa hon vid Centralstationen i Tallinn och trodde hon aldrig skulle se honom mer. Men han var charmad av henne. Han ville träffa henne, den unga flickan. Han letade rätt på hennes syster Tanja, gjorde upp om att han skulle åka Pärnu nästa lördag och gå på Ranna hotell. Tanja sa inte till Ira vad det gällde. Hon sa bara att de skulle gå på Ranna och vara där vid sextiden. Det lät ju ofarligt, så Ira som gärna ville ha roligt, sa att det ville hon gärna. De stod på trappan och väntade när hon såg den äldre mannen komma gående. ”Nej! Inte han!” Men hon följde med in och lät sig bjudas på god mat och dryck. Och Morits han var en kvinnokarl; han visste hur en slipsten ska dras. Han gav henne presenter, och förresten gav han Tanja också present. Ha var rättvis. Ira ändrade uppfattning om honom. Hon var smickrad och gick med på att träffas fler gånger. Hon och Tanja tog tåget till Tallinn och hälsade på i huset på Tartu Maantee, där han hade en stor modern lägenhet. Ja. Så blev det klart. De gifte sig innan hon fyllt arton. Det var inga problem med åldersskillnaden utom att det var lite jobbigt när Morits två systrar kom och hämtade tvätten och behandlade henne som en flicksnärta.

Vardagen kom ikapp familjen. När kriget kom. Zoja var död, Tanja var gift med en framgångsrik est, som drev ett stort företag tillsammans med sina föräldrar i Pärnu, och Ira var gift med en förmögen man från Tallinn. Georg var 16 år och bodde fortfarande hemma. Det började med att sovjetiska soldater tvingade sig in i landet. Tanjas svärföräldrar deporterades till Sibirien, eftersom de var kapitalister. Tanjas man, Jaakop begav sig till fronten som estnisk soldat och Tanja själv bosatte sig i Iras lägenhet. Iras man Morits hade övertagit familjens hus när hans far dog 1938; han var också kapitalist och i farozonen, men han råkade höra ett samtal, och förstod att han var i fara. Han blev erbjuden att bo hos en anställd i Nõmme, och flydde dit med sin hustru.

Och när de levde i Nõmme, ”då blev Morits gammal”, sa Ira.

I deras lägenhet i Tallinn bodde då Tanja med sin son Vello. Hon låtsades vara ryska, för att vara säker på att inte skickas vidare. I lägenheten bodde också två andra ryska familjer, som hade fått papper på att de skulle ha varsitt rum. Trots att det ena var en familj från Petersburg visste de inte hur man använder en toalett. Tanja berättade att hon mindes när hon kom i farstun en dag och kände en obehaglig lukt. Fortfarande när hon kom in i sin lägenhet kände hon den. Hon tittade in i badrummet. Karet var vattenfyllt och det hade de använt som toalett. Det var fruktansvärt. I Morits lägenhet!

När tyskarna tvinga ut ryssarna ur Estland, då vågade sig familjen hem igen. Ryssarna hade försvunnit, och de totalrenoverade hela huset och började leva på nytt. De gick på restauranger och caféer, såg teater och Opera på Estoniateatern. Semestrarna tillbringade de i Pärnu hos Joosep och Jelena.

I oktober 1942 födde Jelena en son på Pärnu sjukhus. De hade valt det sjukhuset för att hon skulle ha nära till sin mamma om hon behövde hjälp, och det behövde hon. Hon fick havandeskapsförgiftning och blev kvar på sjukhuset till april. Den lille, Ants, fick bo hos sin moster Tanja i Vita Villan i Pärnu. En barnsköterska skötte honom. Tanja hade flyttat tillbaka när tyskarna kom. Det fanns inget hot mot någon i familjen längre. Hennes svärföräldrar var kvar i Sibirien. Ingen visste om de fortfarande levde. Hon skötte fabriken själv med släktingars hjälp.

I april skrevs Ira ut från sjukhuset. Hon återvände till lägenheten i Tallinn tillsammans med lille Ants.

Dagen efter bombningen av Tallinn.

Livet gick vidare trots krig och svårigheter. Den 9  mars 1944 när Ira och Morits var på fest hos en god vän hörde de plötsligt bombplanen. De som släppte sina bomber över stan. Ira blev livrädd. Inte för egen del, men Ants var hemma i huset med sin barnsköterska, som var estlandssvenska och hette Ida. Hon sprang. Hon sprang som hon aldrig sprungit förut. Bombplanen flög över henne, och hus brann. Överallt hörde hon upprörda, rädda människor, men hon stannade inte förrän hon kom fram till huset där Ants fanns. Mittemot brann det. På sidorna brann de. Men deras hus stod kvar. Till synes oskadat. Hon rusade uppför trapporna. Öppnade dörren skyndade si8g in i barnkammaren. Där låg han och sov helt lugnt. Hon ville ta honom i sina armar, men lät honom sova vidare. Allt var väl. Hon la sig på soffan och somnade.

Men kriget och sovjeterna kom tillbaka…