.

Tankarna går till alla flyende, då, 1944. Jag kan se framför mig den långa raden av människor utefter de stora vägarna. Även den nya regeringen beslutade att fly, men den båt de väntade på, den kom aldrig. De fick lov att återvända. Mot Sibirien. En av dem vågade stanna kvar i mörkret och så småningom lyckades han ta sig över Östersjön och blev en av de estniska flyktingarna i Sverige. Masing var hans namn.

Nordstern la till i hamnen i Gotenhafen (Gdynia), och där fortsatte resan till Tyskland. För 65 år sedan. Under hela tågresan blev de beskjutna av de allierade, och Ants minns själv när de springande tog sig ut från tåget och sprang så långt därifrån det gick. "Mamma, vi tar täcket över huvudet, så ser de inte oss" (sa han ungefär, han var inte fyllda två år, men han minns det tydligt). En tysk militär såg den lille gossen och sa till honom: "Jag ska hämta vatten till dig." Men han kom inte tillbaka. Ants såg när han blev träffad av en granat och blev till atomer.

Det var mycket som hände under flykten. I februari 1945 hade de hyrt in sig i en lägenhet hos en tysk kvinna när Dresden bombades. Ants mamma berättade för mig hur hon satt på balkongen på kvällen. Ants sov i deras rum. Himlen var stjärnklar. Det var en skön kväll. Hennes väninnor hade gått på teater, men hon kunde inte följa med eftersom hon måste se till Ants, så hon tog den spårvagn hem, som skulle visa sig bli den sista.

Plötsligt mörknade himlen. Det var fullständigt tyst. Bara svart. Och efter en stund kom dånet. Dånet från alla de bombplan, som flög över huset där hon satt. Sedan kom suset av bomberna. Och ljuset av elden. Hennes väninnor dog tillsammans med så många andra.

Men i dag har det varit en solig höstdag med klar och höstlig luft. Den serbiska rödeken börjar så smått göra skäl för sitt namn.
Alla är välklädda. Här går man inte ut utan ytterkläder minsann. Hösten är vacker, men visst skulle det vara trist om man inte hade en vår att längta till.