sep 19 2012 Det var slumpen som bestämde vem som skulle lyckas fly.
Vi har fått kontakt med en släkting i Danmark! Hon skriver på en härlig svensk-danska! Hon är dotterdotter till Tallinns tidigare vice stadsarkitekt Elmar Leetmaas syster. Han är Liia Leetmaas man som vi träffade 1978. Fantastiskt! Prima ballerinan Liia var kusin till Ants mamma.
Liia och Elmas Leetmaas bröllopsbild 15.7 1950.
Hon berättar mycket, bl.a. om hur slumpartat allt var. Det var slumpen som bestämde vem som skulle lyckas fly i september 1944.
Min mamma flydde med "RO 22".Den fick en torped i akteren men lyckades med slagsida på 45 grader att komma till Danzig. Innan min mamma flydde bodde hun i Tallinn hos Elmar. August 1944 var dom inviterat till bryllup i Toolse men hennes föräldrar tyckte inte att hun burde åka dit så Elmar åkte ensam och hann inte fly.
Jag tänker på Ants pappa Morits som svårt stressad satt på fartyget Nordstern när de lyckats komma med på det. Han hade planerat att hans älskade mamma skulle följa med honom, men han väntade för länge och de andra passagerarna sa till honom "Om du lämnar båten nu förlorar du din fru och din son." Han blev kvar på båten.
Många, många ester var på vägarna mot kusten de där dagarna i september 1944, och många, många av dem fick återvända så försiktigt att det inte skulle synas att de försökt ta sig därifrån. Hade de upptäckts väntade Sibirien eller döden.
Inge-Lise skriver också:
Efter att min moster Alma dog i England hittade vi många brev från Liia och Elmar som gav ett helt annat bild av livet i Estland.Jag hade breven med till Ester som översatte för oss. Bl.a. fick jag reda på att min mormor dog av tuberkulose och att barnbarnen inte fick besöka henne i Toolse. Stackers mormor alldeles ensam i Toolse utan sina döttra och ingen besök av barnbarnen.
Fick också veta att Mikhel, Elmars son, hade nära dött efter ett styrt i fyllan och villan.
Jag blir så berört när jag skriver detta om familjen och så ursinnig över att det är "människor" som har orsaket all den sorg och meningslösa våld mott sina medmänniskor.
Ja, det är helt ofattbart vilka grymheter människor kan göra varandra. Det här handlar om helt vanliga människor som levde vanliga fria liv i sitt land när en stormakt plötsligt såg möjligheten att lägga beslag på landet och göra vad de ville med människorna där. Världen omkring var upptagna av sina krig och senare var det inte heller någon som höjde rösten eftersom man var paniskt rädd för Sovjetunionen. Man hade sett hur besinningslöst de kastar ut sina medborgare i krig att dö för... för... makthavaren och hans idéer. Vi fär aldrig acceptera en ny idé om hur vi ska leva våra liv och därmed låta andra människors liv totalförstöras. Nej, det är inte så att "några offer krävs det alltid" som t.ex Jan Myrdal och många andra säger. Det blir miljontals!
Jag hoppas och tror att t.ex. de två journalisterna som satt i fängelse i Etiopien nu har förstått vad det betyder att utsättas för risken att förlora livet i nästa sekund, (de säger sig ju vara stalinister) att den fasa de kände då, den kände alla som blev fängslade i Sovjetunionen. Det som händer i Etiopien är som en upprepning av Stalins terror mot människorna.
Ants farmor blev inte dödad, men hon sattes i en tortyrkammare, en kammare som man bara kan stå i och där hon ideligen fick frågan: "VAR ÄR DIN SON?" I tre dygn. Hon hade inget svar. Hon visste inte. Hon var dessutom mycket orolig för honom och hans familj. Hon var mycket annorlunda när hon kom därifrån.
När jag läsar Sofi Oksanens böcker är min mamma, hennes släkt och deras liv så nära skriver Inge-Lise.
Jag är DANSK men så absolut också estnisk inne i mitt hjärta.
Ja så är det. Jag själv är helsvensk, men absolut också est i mitt hjärta.
Kommentarer
Trackback
