.

Det blev jul även 1940. Mitt i den första helvetiska ockupationen skulle man fira jul! Tanja berättade:

Ira och Morits hade kommit till Tartu Maantee från sitt gömställe i Nõmme. De bodde i lägenheten tillsammans med mig och Jaakob, Tanjas man, soldaten.

När Morits gjorde något, då var det ordentligt. Han hade bestämt att de skulle till kyrkans julmässa. Till Kaarlikyrkan där familjen hade en särskild bänk för sig, den främsta. Han var djupt troende lutheran, och kunde inte tänka sig en jul utan ett besök i kyrkan.

Det var verkligen en riktig jul. Trots allt. Det låg tjock snö över staden. Människorna därute hade tagit fram sina pälsar eftersom det var jul, och pulsade fram på de snöiga stadsgatorna. Tanja njöt. Det kändes så riktigt. Som det ska vara. Från fönstret i lägenheten kunde de se en häst med släde och bjällror köra fram till deras hus. Självklart skulle det vara så. Självklart hade Morits beställt detta. Förtjusta gick de alla ner och satte sig i släden och for först till kyrkogården där Morits pappa Hans och Iras och Tanjas syster Zoja, som dött i barnsäng, var begravda. Det var också ett oerhört viktigt besök. Man måste alltid visa sin vördnad för de döda. (Jag tänker med stor sorg på graven i New York där Morits ligger begraven. Vi har inte kommit dit ännu, vår enda tröst är att vår yngsta dotter har varit där.)

"Tänk er när vi satt där i våra pälsar och körde med häst och vagn genom Tallinn med bjällror och facklor! Trots kriget , trots det fruktansvärda som hände hela tiden i vår stad, och ändå kunde jag sitta och njuta!" sa Tanja.

Efter kyrkan kördes vi hem och där hade Morits beställt fram ett dukat julbord åt oss. Det var bara att sätta sig och bli serverad av presidentens hembiträde, den rara Juuli. När klockan slog 21 tände hon julgranen och vi sjöng en julsång tillsammans.

Vi kunde förstå hur hon känt när vi såg det varma leendet.