.

Tanja och och lille Vello bodde i sitt hus i Pärnu i september 1944. Tanja hjälpte en väninna som hade en affär i staden.

Den 19 september var en ovanligt varm dag, indiansommar sa man. När Tanja kom till affären på förmiddagen sa Leida, väninnan att det var en konstig dag. ”Ingen tysk har hämtat sin tidning! Bilarna går från Riga och inte tvärtom! Alla åker åt fel håll.”

En elegant jeep med en elegant man med monokel, som kommen direkt ur en operett körde fram till affären. Han steg ur, gick in i affären och frågade efter en tidning. Tanja kunde inte låta bli utan vände sig till gentlemannen och frågade:

”Warum faren Sie in dieser richtung?” /Varför åker ni åt det hållet? /

Han svarade: ”Ni är inte så dum som frågan. Men naturligtvis åker vi inte mot Tyskland.”

Tanja passade på tillfället: ”Kan ni kanske fara till Sverige?”

Han vände på klacken och gick.

Det var ingen idé att hålla öppet. De stängde butiken, och försökte ta reda på hur de skulle ta sig ur staden. Ryssarna var bara fyra km bort. De tog sig till Tallinn med tåget. Inte en tysk syntes till. Passerade Villa Boris där soldater frenetiskt packade lastbilar. De hörde sig för därinne om de kunde få åka med fartygen som tog tyska soldater från Tallinns hamn. De fick ett papper på alla som kunde följa med dem. Tanjas man Jaakop och bror Ossi är självklara, men de behöver inget tillstånd eftersom de varit vid fronten. Hon berättade om sin syster Irina, och fick rådet att snabbt kontakta henne och hjälpa den familjen ur landet.

Hon tog tåget tillbaka till Pärnu för att kontakta alla som fanns med på papperet. En ung tysk soldat satte sig mittemot henne. Hon fick en impuls. Tog fram sin plånbok och plockade ut sedlarna med tyska ockupationsmark hon hade. Gav dem till honom. ”Jag kommer aldrig mer ha någon användning för dem.” Hon reste sig och klev av tåget innan han hann tacka.

Hon hämtade först sin pappa. Joosep, och tog sig till hamnen med honom. Där låg ett lasarettsfartyg, men hon letade efter en hamnkapten för att höra sig för om de kunde få komma med i en u-båt. Men pappa ville inte det. Han tvekade fortfarande. Då såg de en fiskebåt bakom hamnens bastu. ”Kanske kan vi få åka med fiskarna till Sverige?” Pappa och Mamma ville till Sverige. Tanja själv och Vello ville inte dit, men hon gav med sig.

Hon gick hem.

Tänkte på Ossi, och skrev ”Rootsi” med stora bokstäver på tapeterna i hemmet, så att Ossi skulle veta om han kom dit. Han var kvar i Narva, så vitt Tanja visste. Det var livsfarligt för honom att stanna i landet; de estniska kommunisterna jagade tyska desertörer med lie!

Jaakop tillhörde då Soomepoisid, ”Finnpojkarna”, som var vid finska fronten. Han räddades över till Sverige senare när finnarna gjorde sig beredda att utlämna alla ester till Sovjet.

Fiskebåten låg kvar bakom bastun tills mörkret la sig. Vid 22-tiden kom Tanja med dem hon fick ta med sig till båten. De tog av presenningen och såg till sin förfäran att den lilla fiskebåten var full av folk redan. Och inte kunde man kasta av någon för att de skulle få plats. Fiskaren berättade också att han aldrig varit på havet. Han hade bara fiskat i Pärnufloden, och dessutom hade han ingen bensin! Tanja såg med bleka ögon att den fullastade båten läckte. Hon vågade inte följa med. Kanske kunde hon och Vello ändå få komma med i u-båten. Men kände att hon måste hjälpa dem med bensin. Leida hade ju bensin i sina bilar. Hon kördes tillbaka i en bil, lämnade mamma och pappa i båten. Kommer tillbaka med bensinen, men för sent. Ubåten hade redan lämnat hamnen. Hon satte sig i den lilla fiskebåten med Vello i knäet. Fick plats på sargen, och kände hela tiden havsvattnet mot baken. Vid lettiska gränsen långt bort hörde de striderna, men de fortsatte. Mamma blev sjösjuk. För att hon inte skulle trilla ur båten när hon kräktes bands hon fast.

De fick krypa ner under presenningen när de gick under broar eller kunde ses av ryska båtar. De kastade en sista blick mot Pärnu och såg staden brinna. De tyska fartygen med de flyende soldaterna gav sig iväg samtidigt. Överallt var det ryska flygplan och u-båtar. Överallt eld! Eld! Andra natten på sargen ville hon bara drunkna. Det var ingen som tänkt på att ta med sig något att dricka, eller någon potta. Hon blev kissnödig när de kom till Fårösund, men det fanns inget att göra, det var bara att hålla sig. När de genomled den tredje natten sa någon: ”Jag tror vi ser land vid horisonten.” Någon hoppades på att det var Tyskland de såg. Ingen visste var de var. Fiskaren var redlöst berusad.

En man sa att han kunde styra, men efter en timme var han också stupfull.

Tanja vaknade till när en militärbåt närmade sig. Där tecknades att de skulle vända om. Först var de rädda att det var fiender, men så förstod de att det fanns farliga klippor framför dem. De saktade ner farten och hjälptes över i gummibåtar och så småningom kunde de hjälpa varandra i hamn i Slite. Tanja kände bara panik över att hon måste kissa. En soldat förstod hennes problem. Han följde henne till en buske och lyste med en ficklampa på henne för säkerhets skull. Hon ville kanske smita. ”Mitt första minne av Sverige är, att en soldat stod med kulspruta och bevakade lilla mig när jag kissade.” sa Tanja efteråt.

Det var den 22 september 1944 och de var i Sverige. De fördes till en villa med en stor äppelträdgård.