.

Det är tisdag kväll.

Så plötsligt var det söndag. Vi hade lämnat en värld för att besöka en annan. I mörkret från bilen ser det inte så annorlunda ut. Vi for genom det estniska landskapet, passerade träd efter träd, ett hus här och där. Precis som i Sverige. Hur kan det vara en annan värld?

Vi har suttit vid frukostbordet så länge att det faktiskt ska förvandlas till lunchbord. Vi har berättat för varandra om hur vi har det, hur våra barn mår och om våra barnbarn. Vi har pratat om livet och hela tiden finns öppenheten för skillnaderna. Livet blev så olika för de två sysslingarna med rötter i det ”riktiga” Estland. De mellersta och inre delarna av landet. Den delen där det alltid bott estländare. Här var den rika jordbruksbygden. Här växte det bra, solen sken och det regnade precis som det skulle. Här levde de gamla traditionerna kvar. Trots att olika herrar bestämde i landet bevarades ”det estniska” hela tiden. Språket, traditionerna, de gamla sagorna.

Men hit kom också herrarna när de behövde soldater. Gång på gång behövdes män som kunde försvara erövrarens jord. En våg av erövring efter den andra, och alltid behövdes den estniske mannen för att rädda kvar erövrarens erövringar.

Visst skakades också denna del av världen av grymheterna under och efter det andra världskriget. De blev också utsatta för det stora experimentet att skapa den nya människan. Homo Sovjeticus. Den goda människan som inte krävde något för egen del utan ville dela allt med alla och skulle leva i ständig fred och frihet. Överallt i det tidigare Sovjetunionen finns hon i dag. Fortfarande så många år efter befrielsen. Det var ett ”lyckat” experiment. Men så svårt att förstå för den gamla människosorten. Eftersom det i själva verket innebar att man lärt sig att alltid vara misstänksam, att aldrig ge ett svar som man måste stå för. Att inse när man måste ange en nära vän för att rädda sig själv. Att aldrig veta när man själv skulle bli angiven. Man visste att slumpen styrde. Rättvisa och mänsklighet var verkligen okända begrepp.

Det formade människorna att leva i det mest nyckfulla och ändå mest toppstyrda landet. Man utförde ett arbete för att uppfylla en plan, inte för att skapa något. Kvalitet och service fanns inte. Att man fick ont i huvudet av att titta ut genom de skadade nyinsatta fönstren betydde inget. Att skor gick sönder första dagen för att en söm aldrig blivit sydd, eller att en nyreparerad el-kontakt var strömförande betydde inte heller något. Det viktiga var planen. Fönstret var tillverkat. Liksom skon och el-kontakten. Planen var uppfylld.

Naturligtvis formades människa av det nya. Misstänksamhet mot alla och mot all makt var den enda känslan. När kunde man vara säker? Aldrig! Det var den nya människans grund. Utan den kunskapen var hon såld.

Mötet mellan de två världarna kan vara mycket smärtsam. Den ene mannen full av tillförsikt och med en tro på det goda hos människan, den andre avvaktande, pratar med stor försiktighet och vet att det finns alla sorters människor.

”Den som en gång stått öga mot öga med ondskan, vet att den alltid finns, trots att den ibland gömmer sig.”

Men så är det ju inte längre. De här två känner varandra. De har de där osynliga banden mellan sig, de där banden alla talar om. De skulle ha varit bästa vänner om inte…

Deras farfäder var kusiner och bästa vänner. Deras farmödrar var systrar och bästa väninnor. Deras fäder var kusiner och bästa vänner. Men själva fick de inte möjligheten att finna varandra förrän de blivit 50-åringar. Hur märkligt var det inte då, att upptäcka att det fanns så många likheter, att de tänker så lika i grunden men ändå formats så olika av verkligheten.

Ants förlorade sin pappa när han var fem år. Det var när hans mamma bestämde sig för att åka till Sverige från Tyskland, dit familjen flytt i absolut sista stund från krigets Tallinn. Fadern blev kvar i Tyskland, och de sågs aldrig mer. Mamman försvann på sätt och vis hon också, eftersom hon placerade Ants hos sina föräldrar i Uppsala och flyttade till Stockholm där hon fick arbete.

Hanno förlorade sin pappa på sätt och vis när han var 11 år och pappan dömdes att tillbringa 20 år i ett fruktat läger i Sibirien. Han dömdes efter paragraf 58:1. Det innebär att han inte hade gjort något olagligt, bara att han arbetat på fel ställe vid fel tidpunkt eftersom han varit domstolssekreterare i det fria Estland. Han återvände från lägret efter ca 10 år, men var då en bruten man, som fick bäras hem på bår. Hannos mamma, Hilja, levde vidare.

Det sovjetiska kröp längre in i samhället och in i kroppen på alla. Livet blev en svart deg att genomlida.

Ants visste att han hade förlorat ett gott liv med till synes mycket goda framtidsutsikter, sin familj, sin släkt, en förmögenhet och sin historia.

Hanno hade förlorat ett människovärdigt liv, livsglädje och sin far. Vad han aldrig förlorade var medvetandet att det hade funnits ett annat liv. Han måste ge sina barn så mycket han förmådde av den stolthet han och de andra känt över att vara ester och människor.

Det första mötet var så speciellt. Vi kom med bil från en utflykt i Tapa där vi letat efter rötter. Så svängde vi in på en liten sidoväg i Väike Maarja, kom fram till en gammal gård med bärnstensfärgad huvudbyggnad, stenlada och en liten bastu med halmtak. Vi hade kommit till något fordomt.

Vi steg in i huset och hälsade på varandra. Det var Ants och jag som hälsade på Hanno, hans dotter Kristel och hennes son Indrek som bara var 4 år. Hanno hade sett till att Kristel ställt fram kaffe, vin och smörgås åt oss. Vi satte oss runt det lilla bordet i vardagsrummet. På de gamla stolarna ”där Morits, din pappa, har suttit så många gånger”.

Så tog han fram fotoalbumen, och visade oss bilder på Morits och de andra i just detta rum, med just dessa möbler och den tapeten.

Vi tittade på alla bilderna. Flera kände vi igen! De hade kommit med när Ants familj flydde den där hemska kvällen i september när himlen brann av eldslågorna från de fartyg som blivit beskjutna, och kriget var i hälarna på dem hela tiden. Det var bilder som vi tittat på hemma i det lugna Värmdö. Tittat på och samtidigt försökt förstå hur livet hade varit.

Nu fanns de här i ett annat album. Bevarade av andra människor. Då och då hade de tagits fram. Hur hade de då pratat? De hade sett på minnen från en svunnen tid, som de visserligen hade levt i för några år sedan, men som ändå var så fruktansvärt långt borta. Så onåbar. Inget hopp fanns om att få återvända till ett sådant liv. En gång hade folk skrattat och lekt tillsammans. En gång hade de suttit och vilat i halmstacken, glada och nöjda efter ett gott utfört arbete. Man hade delat med sig av glädje till varandra. Man hade också delat med sig av sin glädje till varandra.

Där satt de två männen vid varsin sida av bordet. För första gången kunde de prata med varandra. Det är märkligt vad det betyder att vara släkt. Det finns verkligen något som kan kallas släktband. Det finns så mycket gemensamt, så mycket som måste sägas, men också sådant som inte behöver sägas.  Samhörigheten. Nu har vi träffats. Här är jag, och här är du.

Vi gick ut och tittade på bastun där Morits suttit och svettats efter att ha hjälpt till med något nödvändigt arbete på gården.

”Han var alltid så glad och alltid självklart beredd att göra nytta. Nästan varje helg kom han hit med tåget från Tallinn. Det var något extra när Morits kom. Det blev mycket fest, men också mycket arbete. Alla har alltid talat så väl om honom.”

Jag funderar över allt jag fått höra om släkt, vänner och bekanta i Estland. Jag försöker få ett sammanhang, och bestämmer mig för att skriva ner allt jag hört.