.

 

 

På 1500-talet kom en man från Sverige. Men han bosatte sig inte i svenskbygderna vid Västerhavet, som det stora flertalet gjorde, utan han gav sig av in i landet, och bosatte sig bland esterna vid Valge Jõgi, Vita floden, den största av de estniska floderna, där vikingarna seglade på sin färd mot Konstantinopel. Kanske till och med Rurik seglade där när han blev ombedd att komma och bringa ordning i Ryssland. Fast numera förnekar ryssarna att Rurik har funnits. Ryssland kan inte ha bett om hjälp! Och framför allt inte av en svensk.

Efter några generationer bosatte sig en ung ättling i Moe, orten som mest blev känd för sin sprittillverkning. Där levde familjen, företrädesvis som mjölnare under årens lopp. Mjölnarna fungerade också som fredsdomare, vilket är märkligt eftersom de var ester. Men kanske för att de inte var slavar, som de flesta andra esterna. I Moe föddes alltså Abram Tamm, som bl.a. fick sonen Hans, 1852.

 

 

Hans stod framför sin fars grav. Som så många gånger förr. Han hade dragit av sig filthatten, och höll handen framför hjärtat när han allvarligt bugade framför järnkorset med faderns namn.  De slitna vardagskläderna hade han bytt och istället klätt sig helgfin i rena vadmalsbyxor och ren skjorta och skinnväst. Men filtstövlarna var det bästa plagget en sådan här grå dag. Det var söndag, och han hade varit i mässan som vanligt. Han var trettiofyra år, änkling utan barn. Han hade köpt sin gård och levde gott på den. Egentligen hade väl livet inte varit så hårt för honom. Trots att hans hustru dött i barnsäng, tillsammans med barnet, den son han måste ha eftersom det alltid måste vara någon som fortsatte livet.

Här i Moe kommun hade familjen levt så länge Hans visste. Och fadern hade arbetat hårt, som alla estniska män alltid gjort. Han hade köpt sig en egen gård så fort möjligheten gavs. Och likadant hade Hans gjort när han blev vuxen. Aldrig, aldrig mer skulle någon i denna familj slava under någon utländsk herreman. Tsaren gav order i det stora riket, men de tyska adelsmännen gav order här i Estland. Så hade tsar Peter bestämt redan efter det nordiska kriget när den svenske konungen, Karl XII, förlorat Estland till tsaren. Ryssland skulle bli alltmer europeiskt. Därför flyttade tsar Peter huvudstaden till Petersburg och lät de tyska adelsmännen, med sin fina europeiska uppfostran ha kvar sina privilegier i hela Baltikum. Det var tur för esterna, som ännu inte benämndes ester, utan var enkla ”icketyskar”, att muren mellan adelsfamiljerna och det slavande folket var så tät. På herrgårdarna talades tyska, men ute på åkrarna, i skogarna och i de små stugorna där var det bara estniska man hörde och där trodde man länge på Tarapiita och hans vänner.

Hans och hans familj var troende kristna lutheraner. När de svenske fick den norra delen av landet och införde den lutheranska tron, då konverterade alltfler ester. Den lutherska tron kom samtidigt som det blev allt klarare med vad man hade för rättigheter. Även den lille estniske mannen fick rättigheter när Estland blev svenskt.

Men av någon fantastisk anledning hade tsaren beslutat att släppa på slaveriet i Baltikum, och en vanlig estnisk man kunde redan i slutet av 1880-talet få köpa sig en liten gård av herremannen på avbetalning. Inte alla. Inte på en gång. Men Abram, fadern, och dennes bror Jaakop hade varit bland de första. Jaakop köpte en liten 2-hästs gård för 2400 silverrubler 1883 . Med ett par hektar mark. Det var inte mycket, men det var hans möjlighet. Abrams gård var större, men det var mer en tillfällighet. Och dessutom ägde Abram en kvarn. Så han fick in bra med pengar och de levde ett gott liv, som Abram brukade säga innan han blev sjuk och dog. Hans hade redan köpt sig en egen gård då, för fem år sedan, så en bror tog över faderns gård.

”Ja, far, nu måste jag ha en son. Någon måste ta över efter mig. Du har ju alltid sagt så. Och jag vet att jag lovade Virve att jag aldrig skulle gifta om mig, när hon dog.”

Han suckade djupt, drog näsduken över ögonen.

Han harklade sig. Bugade ännu en gång. Och gick därifrån med bestämda steg. Inte hade han behövt be om lov, han hade bara tänkt berätta.

Ambla kyrka där Abram är begraven och Morits döptes.

Hästen stod och väntade på honom. Han steg upp i vagnen, och körde vägen hem med huvudet fullt av tankar. Han hade just pratat med grannen Mihkel om att börja sälja potatis i större skala. Hade de tur och var tillräckligt skickliga skulle det kunna ge många extra rubler. Visst skulle han gifta sig med den unga Anna Lowiisa, visst skulle de få barn, självklart. Olyckan skulle inte få en andra chans, men han började längta efter ett annat liv. Han ville inte längre slita ut sig på jorden. En dag, om en inte så lång framtid skulle han, Hans Tamm, född i Moe i Lääne Virumaa året 1852 bo i Tallinn med den familj han just var på väg att skapa.

Anna Lowiisas pappa, Josip hade varit mjölnare, han också. Hon växte upp i den lilla byn Kongi, inte så långt från Moe. Hennes pappa arrenderade sin kvarn. Det var ett bra arbete, och han försörjde sin fru och sina tre barn. Katastrofen i den familjen inträffade 1889, när Josip blev sjuk och dog. Han lämnade sin familj utan försörjningsmöjligheter. Och naturligtvis ville greven på gården ha inkomst av sin kvarn. Ganska snart efter Josips död fick familjen veta, att han arrenderat ut kvarnen till en annan man. Så det var bara att flytta snarast möjligt.

Till en början fick de bo i en gård i närheten. Gårdsarbete var inte så svårt att få. Problemet var alla barnen, som var i vägen för greven. Men redan ett par år senare hade Marta gift sig med en av arbetarna på gården. De hade fallit för erbjudandet att flytta till Kaukasus. Det var ju så härligt klimat där, allt växte helt otroligt, och de skulle dessutom få trettio rubler av staten om de flyttade dit. Ryssarna fick sjuttio rubler, men trettio var mer än inget alls, så de accepterade. Problemet var flickorna. Anna Lowiisa, och hennes två år yngre syster Leena. Visserligen var de unga. Men det skulle bli problem. Flickor var alltid problem. Pojken kunde hjälpa till med arbetet. Han behövdes. Men flickorna. De var bara en kostnad. Marta och den nye mannen såg till, att flickorna fick arbete på var sin gård. 1894 när Anna Lowiisa var 14 år och Leena 12, kysste de dem farväl och gav sig av. Långt, långt bort.

Så gick det alltså till när Anna Lowiisa fick arbete på gården hos Hans, och hon var sexton år när hon tackade ja till att gifta sig med honom.

 

Hans ville till stan. Han trodde möjligheterna var större där att skapa en förmögenhet. Efter att ha gjort en liten marknadsundersökning bestämde han sig för att bygga ett hyreshus i Tallinn. Tillräckligt stort för att alla barn han ville ha skulle få varsin bostad också. Hans och Anna Lowiisa fick snart två döttrar, Meeri och Lisabet. Men den efterlängtade sonen lät vänta på sig.

Han föddes 1902 och döptes i Ambla kyrka, och 1903 stod huset i Tallinn klart och familjen blev stadsbor.

 

Kan du tänka dig Abram att jag hade min kusin Juhan på besök på gården i Moe för några år sedan. Han skulle hjälpa mig med skörden. Det var inte bara han förresten, det var ju hela grannskapet som hjälpte mig de där dagarna. Sedan hjälptes vi alla åt hos någon annan. Du vet. Ni gjorde ju likadant på din tid.

 

Men där var också Anna Lowiisas syster Leena. Anna Lowiisa väntade barn, så systern var där för att hjälpa till med hushållet. En morgon stod Leena och torkade vårt matbord, det stora ekbordet i köket. Juhan satt kvar en stund och drack den sista slurken kaffe. Han kände fortfarande i kroppen att arbetet varit hårt.

Då blev han varse hur noga hon arbetade och han tänkte: ”Det var en duglig kvinna. Hon skulle bli en bra hushållerska och hustru." Han friade genast, och nu är de också gifta. Det är ju bra för min Anna Lowiisa, för nu kan hon ju träffa Leena ofta eftersom Juhan och jag alltid trivts så bra tillsammans. Juhan har köpt sig en gård i Väike Maarja, så när jag längtar till landsbygden, då far jag och Anna Lowiisa med barnen till honom och stökar med lantlivets sysslor.”

 

”Ja, du Abram, på landet har det inte förändrats så mycket sen du levde. Det är ju fortfarande herrarna från Tyskland som äger de stora gårdarna. En av mina bekanta arbetar åt en sådan man, och det är ju svårt för tysken att ha någon kontroll, eftersom han nästan aldrig är här. Nu börjar man prata i stan om att Estland ska bli fritt. Estland har ju alltid tillhört olika herrar. Ibland tänker jag på att vi har vårt eget språk, vår egen kultur men vi har inte varit ett fritt folk på många hundra år, vad jag vet i alla fall. Det är klart att det finns mycket blandfolk hos oss, men en riktig estnisk kärna finns det också.

 

Naturligtvis tror jag inte på ett fritt Estland. Hur skulle det gå till? Lilla Estland skulle slå sig fritt mot tsarens jättestat!

 

I mitt hus har jag ryska hyresgäster. De talar bara ryska, och du vet ju att vi aldrig behövde lära oss ryska, så jag kan inte det. I alla fall betalar ryssarna inte hyran. När jag försöker prata med dem skakar de bara på huvudet. Jag blev så förargad, att när Anna Lowiisas bror från Kaukasus en gång kom på besök frågade jag om han kunde tala med en av männen. Tänk att inte kunna tala med sina egna hyresgäster, och tänk att det är de som har rätt, eftersom tsaren har sagt att alla ska tala ryska. Ryska! I vårt eget land. Var ska det här sluta Abram, kommer vi försvinna? Kommer mina barnbarn förstå hur vi har levat, hur vi har tänkt. Kommer de att gå i kyrkan varje söndag? Vad ska vi göra?”

 

"Du skulle nog inte trivas i den livliga staden. Det är människor överallt. Men vi bor själva i trähuset på gården, som jag har målat rött. Jag ville ha det rött, inte bärnstensfärgat som vi alltid har det här på landet. Det är avskilt från trafiken. Det gula stenhuset där jag hyr ut lägenheter ligger och skyddar oss. Jag har satt in vackra kakelugnar i alla lägenheterna, och själv tillverkat alla ekdörrar i husen. Alla lägenheter har badrum och WC, jungfrukammare och köksingång. Jag har byggt lägenheter som passar in i Tallinn.”

 

"Vet du Abram att jag fått en son. Två flickor blev det först, men sen kom sonen. Det var ju så jag hoppats. En riktig est, som ska få en riktig uppfostran. Nu när allt ska vara ryskt, ska jag lära honom hur man klarar sig här. Aldrig ska han glömma sitt ursprung. Hur mycket ryska det än pratas överallt i det här landet ska mina barn alltid kunna sin estniska.

 

Jag har köpt en bänk längst fram i kyrkan, Kaarlikyrkan du vet, så att vi alltid ska gå i gudstjänsten, den lutherska estniska gudstjänsten. Min son ska veta vilken religion du, jag och alla andra våra förfäder har tillhört.

 

Jag tycker inte om att det byggts en ryskortodox kyrka på bästa platsen i stan. Nog vet vi alla att det är den ryske tsaren som bestämmer i det här landet. Inte behöver han visa det på det sättet. Den första kyrkan man ska se från havet ska vara tsarens, är det sagt.

 

Jag är ju inte så ung längre. Det är tungt för en man att ha så små barn när man är över fyrtio år. Jag får väl inte vara med så länge till, men jag ska se till att de får en god grund att stå på. Hans bugade sig och lämnade Abram. Jag kommer tillbaka sa han innan han gick.

Men det blev aldrig så. Detta var den sista gången han var på kyrkogården i Ambla.

 

Tåget tog honom tillbaka till husen i Tallinn.

 

Det är klart att det kändes bra för en man bördig från den estniska landsbygden att ha skapat sig ett namn. Han var Hans Tamm från Tartu Maantee. En respekterad herre som skötte sina fastigheter , som han byggt mede hjälp av pengarna han fått när han sålde sin gård i Moe, och sitt tjänstefolk som man ska. Han bodde i centrala Tallinn; hade byggt sig ett rejält stenhus mot gatan med sex stora lägenheter för uthyrning. Alla hade tre mindre rum och kök, och ett stort vardagsrum, badrum med varmt och kallt vatten. Det fanns en ingång från gatan och en köksingång från gården till alla lägenheterna.

 

I trähuset hade han valt att bo längst ned, med de tre vårdträden väl synliga, ett träd för varje barn. Där stod också möbeln där de brukade sitta på sommarkvällarna och bara njuta. Gräsmattan mellan husen sköttes av vaktmästaren som förresten bodde i den lilla lägenheten i gathusets källare. Han var en ordentlig människa. Det är klart att Hans fick ge honom en åthutning då och då, särskilt om han inte plockat undan skräp ordentligt, men han var verkligen ordentlig i alla fall.

 

Peep Mägi var hans namn. I den lilla lägenheten i källaren bodde han. Genom de små källarfönstren kunde han se allt som hände på gatan. Han brukade sitta en stund varje morgon och se benen på dem som passerade förbi. Jo, nog tyckte han att "den gamle" var lite väl pedantisk. Naturligtvis var det skönt med ordning och reda, men att han går i taket för att någon tappat en tändsticka på källargolvet är väl egentligen att överdriva. Men, det är sådan han är, Hans Tamm, ägaren och chefen. Det gällde att aldrig reta honom, att se till att gräsmattan alltid var nyklippt, och gången ska helst ha märkena efter krattan kvar. Det vackra ekräcket i trappan putsar Peep då och då. Det dröjer väl några år tills det får den genuina patinan.

Vad beträffar barnen är Peep mest förtjust i den lurige Morits, lillpojken. Den får man se upp med.

Förresten var det säkert han som tappat tändstickan! Han skulle väl göra något bus förstås. Det är tur den gossen har sina beskyddande systrar. Om pappan visste hur påhittig Morits är när det gäller bus, skulle det ta hus i helsike, så sant jag heter Peep Mägi.  Och inte vet väl gossen heller, att Peep brukar se hans små ben när han smyger iväg för att leka med någon flicka. Den gossen har flicktycke!