Jan. 2, 2010 Den långa vägen från Estland
Vilka dagar! Vitt, vitt, ett tjockt täcke över allt. Rök ur skorstenarna, som visar att det ändå finns människor i husen. Solen går ner bakom ladan med ett fanrastiskt orangefärgat sken. Lite snö blåser ner från träden. Några svarta korpar flyger förbi. Spår av vilda djur skymtar i snön.
Vårt fina spa i Rakvere har blivit rånat! Klockan halv fyra härom dagen gick någon in på receptionen och hotade med pistol och fick receptionisten att öppna kassaskåpet! De var helt oförberedda. Hade aldrig kunnat tänka sig att någon skulle råna dem. Vi får se hur de ändrar rutinerna nu.
Vi lämnade Ira, Morits och Lille Ants i Gotenhafen i Polen. De hade också fått sällskap av Iras bror Ossi, som deserterat från den tyska armén han tvångsvärvats till.
I Gotenhafen väntade ett tåg som förde flyktingar och tyska soldater mot Tyskland. Det gav sig iväg följt av bombplan. Någonstans på vägen träffades loket av en bomb. Tåget stannade på ett stort fält. Passagerarna skyndade sig ut för att rädda sig från bomberna. Ira tog Ants i handen och sprang. Ants har två minnen av detta, trots att han bara skulle fylla två år i dagarna. Han minns hur han sa till sin mamma "Vi drar en filt över oss, så ser dom oss inte." Och så minns han att en tysk officer kom fram till dem och frågade hur de hade det. Han erbjöd sig att hämta något att dricka åt den unga moden och hennes son. Han gick över åkern för att hämta vatten, men blev träffad, och Ants minns hur han gick i småbitar. Efter några timmar kom ett nytt lok, som kopplades till vagnarna och färden fortsatte.
Det hemska är, att de bombades av dem de skulle fly till. Det var de allierade som bombade vad de trodde var ett tåg med enbart tyska soldater. (Just det här berättade jag om den 23 september.)
Så småningom kom de fram till Dresden. Ira fick ett arbete där, Morits fick ett någon annanstans i närheten, och de hyrde in sig hos en tysk kvinna en bit utanför centrum. Jag ha också berättat om hur Ira slapp bli bombad eftersom hon åkte hem till lille Ants och kunde istället se hur hela staden stod i lågor efter bomberna.
De pengar de hade med sig under flykten var tyska ockupationsmark, som var värdelösa i Tyskland. Men Ira gick till en tågstation och bad om en biljett till närmaste hållplats. När hon skulle betala med en stor sedel ockupationsmark vägrade kassörskan att ta emot den eftersom den inte var giltig. Ira skrek då med hög röst på tyska: ”Men vår Führer har lovat oss alla att detta är giltiga pengar. Vi måste alla göra som vår Führer har sagt” ”Ja, ja.” Kassörskan tog snabbt emot sedeln, gav tillbaka mellanskillnaden i riksmark, och Ira hade fått pengar att handla för.
De måste vidare. De var tvungna att komma till engelskt eller amerikanskt område. Absolut inte sovjetiskt, där skull de troligtvis mördas pga. sin flykt. De kom till Flensburg, där slutade kriget. Hitlers efterträdare Karl Dönitz gav upp.
Morits fick en förfrågan från sin vän herr Kommendant, om han var intresserad av att starta ett företag tillsammans med honom i Geislingen. Det lät intressant. Han frågade det engelska militärkommandot om att resa vidare, men de sa nej. Han tog då kontakt med amerikanerna, och de sa att det skulle gå bra. Men engelsmännen förklarade att amerikanarna hade inget med det här området att göra. Då var det alltså nej som gällde. Men Morits vill iväg. Han tänkte då att de skulle hyra en godsvagn, inreda den så att de kunde bo i den några veckor och fly vidare mot amerikanskt område.
Ett modernt tåg i Geislingen
De gjorde så, och såg till att det stod destination Geislingen an der Steige på tavlan. Personalen på stationen var väl införstådda med att det var människor i vagnen. Ossi la in ved i kaminen som han hade byggt, och de väntade på att kopplas till ett lämpligt tågsätt. Så for de iväg. Det bästa Ants visste var, när pappa öppnade dörren lite grand, så att han kunde se hur de for iväg. Han älskade dunkandet, och gillar tåg efter det här. Han har fortfarande ett modelltåg.
De kopplades om några gånger, men kom faktiskt till Geislingen till slut. En tysk stad som inte var skadad av kriget. Däremot fanns det tomma hus, lämnade av tyska SS-soldater och deras familjer. Där förlades ett stort läger för estniska flyktingar.
Han startade företaget tillsammans med sina vänner Kommendant och Liiband. Kommendant uppfann en betongsort som klarar värme och kyla utan att sprängas, och som numera används över hela världen. Liiband var arkitekt och ritade broarna som skulle byggas av betongen. Morits skötte alla kontakter och affärsuppgörelser. De flyttade vidare till USA i början av 1950. Kommendants son Jüri var pilot under Vietnamkriget, sköts ner och dog där, men hans mamma slutade inte att duka för honom vid varje måltid. Han syster Merike blev arkitekt i USA. Henne var den Ants kär i minsann.
Morits fick också frågan om han ville bli chef för lägret, vilket han accepterade.
Detta var den bästa tiden i Ants barndom. Han hade båda föräldrarna i sin närhet. Massor av andra barn att leka med. Ja, ibland blev det farliga lekar, och dem minns han bäst. ”Kälken framför tåget-leken” t.ex. Då skulle man åka kälke så sent som möjligt nerför backen och framför loket . Den som kom närmast loket vann. Ants vann en gång. Men en dag såg pappa Morits vad han gjorde, och så hade han ingen kälke mer.
Till skillnad från sina tyska lekkamrater fick han choklad ibland, så ofta att han till och med kunde avstå. Om han gav sin kaka till en tysk pojke fick han hålla pojkens get en lång stund. Det var bättre än choklad.
Det var ett ganska normalt liv de levde i Geislingen. Det är så konstigt att allt är så normalt under och efter krig. Ira fick jobb redan i Dresden. De köpte ett hus i Geislingen. Ants fick en tysk barnflicka, och han talade både estniska och plattyska.
Så småningom blev det tal om vart man skulle ta vägen. Iras släktingar var i Sverige, och dit ville Morits inte flytta. De fick erbjudande om att flytta till Venezuela, men det ville ingen av dem. Ira längtade efter de sina, och till slut blev det så, att hon tog Ants med sig och for till Uppsala. Morits blev kvar en tid för att avveckla lägret, och åkte sedan till New York. Äktenskapet avslutades.
När Ira kom till föräldrarnas lägenhet i Uppsala blev hon alldeles förskräckt. Det var en liten tvåa i ett av HSB:s hus på Ymergatan. Hon hade aldrig förstått, att hennes föräldrar som alltid bott stort hade en sådan liten bostad nu. Och där bodde redan Tanja med sin son Vello. Men det var bara att se realistiskt på det hela. Hon flyttade in, men sökte arbete i hopp om att skaffa en egen bostad. Efter en tid fick hon arbete i Stockholm. Hon flyttade dit och lämnade Ants hos sina föräldrar.
Det var lite kämpigt ibland i Uppsala. Han måste gå i både luthersk och ortodox kyrka varje vecka. Och så började han i den vanlig svenska skolan, Vaksala skola, men han gick också i en estniska skola. De skulle ju tillbaka till Estland så fort det blev fritt igen, och det skulle inte dröja länge. Roosevelt hade lovat att alla länder som förlorat sin frihet, skulle få tillbaka den efter kriget. Så blev det tyvärr inte.
1953 flyttade Ira och hennes nye man till Örby, medan Ants bodde kvar i Uppsala.
Det blev bestämt att Ants skulle åka till New York på sommarlovet. Morits hade en lägenhet där, och hade gift om sig. Men Morits fick en hjärnblödning under duschen och dog innan Ants hann åka dit. Kanske hade Ants levt i New York nu om hans pappa inte dött, men det vet vi inte.
Vi har besökt Geislingen en gång. Jag kan inte riktigt förstå hur esterna kunde lämna denna vackra trakt. Staden ligger i Schwarzwald. Husen klättrar utefter bergen. Det är lummigt och grönt. Ja, jag njöt av skönheten, lugnet och de trevliga människorna.
Det var förresten en härlig avskedshälsning vi fick när vi lämnade hotellet. På parkeringen stod det med stora bokstäver: Wir bedanken uns für ihre besuch. Vi betackar oss för ert besök!! Jasså. De gillade oss inte. --Fast jag vet att det betyder tvärtom. Vi har lånat ordet från tyskan och gett det motsatt betydelse. Skönt. Jag åker gärna tillbaka.
