.

Sovjetisk ockupation. Missilbasen i närheten av Väike-Maarja

1939 skrev Ryssland och Tyskland under Molotov-Ribbentroppakten med det hemliga tillägget där staterna belägna mellan deras gränser delades upp. Eftersom de baltiska staterna inte hade något hopp om utländsk hjälp kände sig tvungna att underteckna icke-angreppsavtalet med Sovjet 1939. De första sovjetiska militärbaserna etablerades i Estland. i juni 1940 när ytterligare trupper marscherade in var Estland helt ockuperat. Därefter inträffade den så kallade “socialistrevolutionen” och det “frivilliga införlivandet” i Sovjetunionen skedde. Nya militärbaser etablerades överallt, senare även misilbaser. De sovjetiska vakternas 304:e misilregimente placerades under 1960- och 1970-talen på Arknagatan i Rakvere. Två divisioner tjänade under detta regemente: ett i Kadila och ett i Rohu-Lebavereskogarna. En division  i den basen servade R-12 missiler som började användas i Sovjetunionen 1959. Missilerna kunde flyga 2 000 kilometer och bära explosiva atombomber på 1 eller 2,3 megaton. (1 mgt är 1 miljon ton) Området där divisionen var placerad omgärdades av dubbla taggtrådsstängsel. Mellan dem fanns en elektrisk ledning. Om en människa eller ett djur rörde vid den startade ett signalsystem och avslöjade kontaktpunkten. Maskingevär var utplacerade vid grinden, Missilerna som var placerade i skogarna kallades artilleridivisionen. Människorna visste inget om de radioaktiva missilerna i deras skogar. Det militära området var uppdelat i olika zoner. I den första zonen fanns arbetsrummen för vakterna och officerarna, personalen, ammunitionslagret, underjordiska bensintankar och garage för maskinerna. Officerarna bodde i militärkvarteret i Rakvere. I den andra zonen fanns soldaternas barracker, en bastu, ett tvätteri, en klubb, ett kokeri och en kraftstation. På förvaltningsgården fanns lager för mat, garage för maskineri och en förrådsbunker. Stridszonen var den viktigaste på basen. Den åtskiljdes från de andra zonerna av ännu ett tjockt ståltrådsstängsel. I stridszonen fanns ett förråd av speciellt missilbränsle, ett installationsområde, en hangar för missiler och deras service och startområde. Det var två missiler i varje hangar med ett startfält. Det var sex missiler i en division som omedelbart kunde skjutas ut vid behov, och två i reserv. Missilerna stod på hjul i hangarerna i horisontellt läge. En missil utrustad med bomber var ungefär tjugotvå meter. I hangaren måste det vara jämn temperatur (+4C) och jämn fuktighet hela året. Ett automatiskt ventilationssystem garanterade stabilt klimat. Varmluften kom in i hangarerna från kokhuset genom nedgrävda rör. Basens båda områdeni skogarna var likadana. Bara i Rohu (Lebavere) fanns dock en hangar för explosiva atomladdningar, en skjutbana och även en svinstia för hela basen. Nästan allt är nu i ruiner. I det här området finns fem nästan helt bevarade hangarer. I hangaren för explosiva atomladdningar kan man se en massiv dörrpost i ett rum avsett för atomladdningarna (?), vid vilken en dörr som är en halv meter tjock är placerad. Från den första av dessa hangarer leder en väg till en startplatta där man kan se en cirkel som visar var man “tog bort” missilerna. I den beredvidliggande servicehangaren finns fortfarande målning som ska föreställa Lenin. Om man söker noggrannt kan man också hitta andra cirklar vid startplattorna. I den s.k. Kadilabasen har två hangarer nästan helt bevarats använd för missilernas speciella bränsle, en servicehangar och en missilhangar. Från den senare leder en startplatta. Man kan tydligt se en cirkel där. De omgivande högarna runt plattan har nästan kunnat bevaras. Platsen där de gömde sig när missilerna togs bort finns fortfarande kvar. Skötseln av sådana missiler var komplicerad och obekväm. Efter cirka tio år ansågs basen föråldrad. 1978 lades militärenheten ned. För det nya mobila robotsystemet byggdes nya än mer komplicerade startsystem, där servicen gick avsevärt snabbare och allt mycket svårare att upptäcka.