.

"Den goda tanken och den onda erfarenheten", Valter Lundell.

Så läser jag då undersökningen om den kommunistiska brottshistoriens omstridda plats i den svenska historiekulturen.

Redan i presentationen tar författaren upp hur vi svenskar ser på nazism resp kommunism. Han berättar om hur Ingvar Kamprad grät i TV 2008, när han skulle tala om sitt nazistiska förflutna., Han skämdes och anklagade sig själv för sina åsikter i ungdomen.

Jerry Williams däremot, han bjöd in Lenin och Stalin till middagsbordet i “Gokväll” i TV 2009. Han talade väl om dem, och ingen reagerade på hans bjudning. Nyligen talade också Sven Wollter väl om Stalin i TV.

Att tala väl om Lenin och Stalin, att dela ut medaljer i Lenins namn är helt accepterat och ifrågasätts inte i vårt land, men att ha haft goda tankar om Hitler är ett mycket allvarligt brott i svenska ögon.

Hur kommer det sig. Vi vet i dag att Stalin lät mörda många, många miljoner fler männsikor än Hitler hann med.

Lundell berättar om hur inga svenska tidningar skrev om den fruktanssvärda svälten i Ukraina på 1930-talet. Varför?

Jag ska läsa vidare och hoppas på en förklaring.

Jag får i alla fall rätt i min slutsats att man ser vad man vill se, när Lundell förklarar varför besökarna inte såg eländet i Sovjet. ...de intellektuella använde en dubbel måttstock, som dessutom var ideologiskt betingad.

Boken bygger på intervjuer med 9 forskare, som alla protesterade mot att Forum för levande historia skulle berätta om kommunismens brott, och 11 gymnasielärare.

De får bl.a. berätta om sin syn på Lenin, Stalin och terrorn. Vissa av dem talar om Lenins “godhet” till skillnad från Stalins paranoja.

Och så det gamla uttrycket: “Några offer krävs det alltid”. Ja, Lenin och hans män tar på sig uppgiften att bestämma vem som ska få leva och vem, som måste dö. Om man ska skapa ett helt nytt samhälle måste man naturligtvis döda dem som är mot idén. Jag minns ju när tant Olga berättade hur alla läkarna på sjukhuset hon arbetade på blev mördade 1917 av dem som tog deras jobb, arbetarna. Olga talade ryska, och överlevde eftersom hon låtsades vara städerska.

Att Stalin verkligen var en massmördare det förnekas inte, men förklaras med hans psykiska sjukdom. Att han lät döda miljontals människor ursäktas då. Men offren? Har ni sett bilden på en liten ukrainsk flicka som snart ska dö av svält? Den svälten som Stalin själv framkallade när han tvingade alla att skicka hela årsskörden, och även det som sparats för vårsådden, till Moskva. En del av det exporterades också för att ingen i något annat land skulle förstå vad som hände. "Jamen, det var ju hans paranoja"…. (Nu hörde jag i radion att ungkommunisterna i Ukraina säger att det är länderna i Väst som orsakade svälten; Väst köpte deras säd.)

Och så terrorn. Har den med kommunism att göra? Det är då det sägs: "De var tvingade att mörda." För den goda sakens skull, alltså.

Det diskuteras också huruvida det var kommunism i Sovjet. Många vill ju att det inte ska vara det. De som inte förstått vad de gjorde, kommunisterna. Någon vill, att det var Lenin som stod för maktövertagandet och Stalin för den praktiska tillämpningen, och de kan inte svara på frågan om vad Stalin har med Marx att göra. Därför var det ju inte Marxs kommunism i Sovjet. Enkelt.

I försöken att neutralisera kommunismens brott mot människorna, svarar några av de intervjuade med att Sverige gjort sig skyldig till lika svåra brott i historien. Man tar också exempel från den grymma koloniseringen etc. Och det är verkligen typiskt. Vi ska inte förringa de brott som begåtts i historien, men kan vi inte se att världen inte är densamma nu som för några hundra år sedan? Ska vi inte glädja oss åt den utveckling av människans tänkande som skett. Svenskarna i dag går inte att jämföra med dem som levde i en annan tid under helt andra betingelser. Det vi ska göra nu, är att arbeta för att bevara humanistisk livssyn och rättstänkande.

Intervjuarna ställer aldrig några frågor om kommunismen kontra religion, men ändå tas det upp i svaren. De jämför t.ex. kommunismen och de missgrepp som skett under åren med kristendomen och inkvisitionen. Man passerade en gräns i den katolska kyrkan, och detsamma har hänt i Sovjet, Kina, Kuba, Kambodja osv.

"Det är inte så stor skillnad att häda Gud, som att häda kommunismen", säger en.

Intressant. Inget kommunistiskt land är fritt från fruktansvärda övergrepp på invånarna, men ändå ska man minnas Marx goda vilja, på samma sätt som att Jesus bara predikade godhet. Kanske är det sant. Kanske har kommunisterna aldrig dragit ur konsekvenserna ur sin lära. Hur blir det i ett land, där alla ska tvingas till total underkastelse, och istället för att leva individuella liv tvingas till det kollektiva. Hur många människor vill egentligen sluta utvecklas i sin egen takt, och tvingas in i ett sätt att leva, som de aldrig har önskat.

Der är en fråga, men vi kan i alla fall konstatera att många av de tidigare kommunisterna övergått till religionen och blivit präster. Helle Klein förklarade det med att "Jag minns hur trevligt det vari under min uppväxt." Jag kan mycket väl förstå glädjen med att umgås med människor av samma övertygelse. Människor med "rätt" svar på frågorna. Att leva bland en grupp människor som ser på världen och livet på samma sätt. Allt blir enklare då.    

"Det är skillnad på nazisternas brott, eftersom de visste att det de gjorde var brottsligt."

Alltså, när Lenin uppmanade människor att döda, döda då visste han inte stt det var ett brott? När Stalin gav människor i uppdrag att deportera ett visst antal människor (ester) i en by, då var det inte brottsligt. Då måste vi omvärdera ordet "brottsligt"!

Och beträffande de sovjetiska lägren: "Men,man tar ju bara över /../ Man fyller gamla strukturer med nya fångar istället", säger de som förklaring till grymheterna som Stalin stod för. Jovisst. Tsaren hade läger; Lenin satt i ett. Han hade frigång och kunde dricka mjölk, det har han själv skrivit om. Något helt annat än det Lenin skapade; en helt annan sorts läger.

Ja, jag tror att Lenin lyckades därför att strukturen blev densamma med en statsledare som tar alla beslut, en diktator, även om Lenins regim faktiskt var värre. Esterna hade tillhört den tsarryska staten sedan 1710, men när de ockuperades av Sovjet, då upplevde de ett våld, som de aldrig kunnat tänka sig. Ett våld så fruktansvärt, och så mycket värre än de upplevt under tsaren. Under nästan hela 1800-talet och fram till friheten 1918 gick man aldrig och var rädd för tsaren eller myndigheterna. Livegenskapen avskaffades 1817, och därefter kunde de själva ta ansvar för sina liv och senare utbildades de för att bli självägande bönder och löära siug bokföring etc. På sjuttonhundratalet gick folket i Rakvere till Tsaritsan Katarina för att protestera mot att baronessan Tiesenhausen önskade få dem alla livegna under godset. De var fria då eftersom Rakvere var en stad. Katarina bestämde att Rakvere skulle fortsätta vara en stad, och därmed slapp de livegenskapen. Några sådana möjligheter fanns inte i Sovjetunionen.

Man talar i boken om Stalins genomgripande industrialisering av det stora riket, som något fantastiskt. Ja, men för det första deporterades människor till fabrikerna, för det andra fanns inte den tekniska kompetensen i landet längre, så många hade mördats. Jag glömmer aldrig besöket idet stora varuhuset i Tallinn 1978. Där fanns bl.a. en mängd hushållsmaskiner av gammal årgång. Sådant vi övergav på 1950-talet. Spegelreflexkameran vi köpte till vår dotter var så undermålig att hon vägrade använda den.

Man talar om nazismens avhumanisering kontra kommunismens arbete för jämställdhet. Mitt intryck är, att Sovjet i allra högsta grad avhumaniserade människorna. Nu, när Estland varit fritt sedan 1991, då har man gjort samhället så mycket säkrare för människorna. Vägräcken vid kritiska ställen på vägarna är bara ett exempel. Och medicin till alla sjuka.

Jag reagerar starkt mot att när nazism och kommunism jämförs, vilket de intervjuade egentligen inte vill göra, då framställs alltid nazismen som den stora ondskan och kommunismen som en god ideologi, som tyvärr gick lite fel... De säger att det bara var en fortsättning på tsarismen. Alltså: det kan inte ha varit kommunism i Sovjet. Då ställer jag frågan: Vad vet ni om Tsarryssland?

Åsa Linderborg skrev 1999: "Det kan inte på allvar finnas någon som tror att svenska kommunister eller vänsterpartistiska riksdagsmän är våldsverkare som vill massakrera sina meningsmotståndare". Vilket t.ex Kristian Gerner bemöter. Själv minns jag Frank Baude (kfmlr) när han i TV sa att "Lars Orup förmodligen inte skulle få överleva i ett kommunistiskt Sverige".

Nu ska vi komma ihåg att de som intervjuats är nio historieforskare och elva gymnasielärare, som naturligtvis har stor betydelse för många svenska ungdomars syn på kommunismen.

Alltså, dessa anser inte att kommunism utgör något hot, den är i grunden god. Det våld som utövades kan ses som ett mönster i historien. Så sker vid revolutioner.

Nazismen däremot är farlig. 

Vad vet historielärarna om Andra världskriget? Vi vet en som 1995 inte visste något om USA:s och Sovjets avtal om Lend and lease, som var avgörande för krigets utgång. "Lend and lease - det var ju till England!" Javiist, men inte bara till England... 

Den här skriften visar hur svårt det är att få människor att inse vad som verkligen hände i Sovjetunionen och de andra kommunistiska staterna. De har redan bestämt sig, och ser alla med en annan åsikt som förrädare eller totalt okunniga. De här intervjuade visste inte mycket om Lenin eller vad som hände i Kambodja, men har ändå sin uppfattning klar.

Jag undrar hur våra elever ska förstå världens historia, om den berättas av människor som har en skev uppfattning om den. Inte bara Sven Wollter har talat om Stalin som en klok människa. Stalinister finns även på andra ställen.

Det som det kommunistiska Sovjet utsatte esterna och andra folk för, det var både folkmord och röverier. Ett konsekvent dödande och minimerade av deras människovärde. Ska vi tillåta att det inte framgår av skolans historieundervisning?