.

 

Vi som prenumererar på SvD kan i dag läsa en artikel om Baltutlämningen, skriven av Martin Gens. Det var då den svenska regeringen i januari 1946 lämnar över flyktingar, som stridit på den tyska sidan i sitt land för att befrias från Sovjetunionen och i övertygelsen att då skulle Estland bli ett fritt lad. Många balter var också tvångsvärvade både till den tyska och den sovjetiska armén.

Jag anser att det ska berättas igen. Vi lever nu åter med flyktingproblematik. Många söker sig till vårt land, och regeringen måste fatta beslut om vilka som ska få stanna. Kanske tar man också nu hänsyn till makthavarna i andra länder, och vad deras åsikter kan betyda för Sverige.

Såret som aldrig läker

Baltutlämningen: De stympade sig själva, hungerstrejkade och några begick självmord. Allt för att undvika det grymma öde som antogs vänta i Sovjet. Det här är berättelsen om den kyliga januaridagen för 70 år sedan, då 146 baltiska soldaters öden slet isär det svenska samvetet.

Han minns hur hans kamrater tog sina liv.

• Hur Oscars Lapa stack en kniv i sitt hjärta, liggandes på sängen i fånglägret Ränneslätt.

• Hur Peteris Vabulis skar sig djupt i halsen vid kajen i Trelleborg, där det ryska fartyget Beloostrov väntade för att ta dem tillbaka till det Sovjetockuperade Baltikum.

De hade alla vid krigsslutet flytt till Sverige, men bar tysk uniform och skulle därför överlämnas till segrarmakten på andra sidan Östersjön.

– Vi trodde vi skulle få skydd i Sverige eftersom det var ett neutralt land i andra världskriget, förklarar Janis Steinbergs i en intervju med den lettiska dagstidningen Diena i samband med 60-årsdagen för baltutlämningen.

Janis Steinbergs hade tvångsrekryterats av nazisterna som 23-åring. Han upplevde fasorna i Danzig när staden i slutet av mars 1945 hamnade under sovjetisk ockupation och utsattes för plundring och ödeläggelse.

Han säger: Vi var inte ens särskilt bevakade. Vi kunde ha smitit ut från lägret när som helst och försvunnit iväg ut i Sverige.

I november 1945. Regeringen med statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Östen Undén i spetsen har beslutat att interneringslägren ska tömmas. Balterna ska utlämnas till Sovjetunionen, där de skulle straffas för landsförräderi eftersom de ansågs vara sovjeter som stridit på tysk sida.

Redan nästa dag inleder balterna en hungerstrejk.

– Jag var själv utan mat i 20, kanske 21, dagar, minns Janis Steinbergs.

Media får veta, och skriver om hungerstrejken. Det blir visserligen en hungerstrejk, men folket är splittrat. Här ska vi komma ihåg, att svenskarna (dock inte de borgeriga) svängt från tysktrogna till “västvänner” när de allierade vann kriget, och de sovjetiska morden och deportationerna skulle glömmas bort. Vad som verkligen hände i Sovjet ville ingen veta förrän möjligen efter 1991.

Kommunisterna, SKP, ville till och med att alla civila baltiska flyktingar, 30 000 till antalet, skulle skickas till Sovjet.

Den kommande tiden präglas av fortsatta borgerliga protester. Till och med kungen vädjar till Stalin att ändra sig.

Det är inte så att man måste göra så här, rent folkrättsligt. Och det visste utrikesminister Östen Undén. som är en av våra största folkrättsliga experter genom tiderna.(och uppenbarligen en stor hycklare.)

– Det här var ju ett utlämningsbeslut som fattats av statsminister Per Albin Hanssons samlingsregering under kriget. Och nu var den socialdemokratiska vänsterregeringen som tagit över, fast besluten att genomföra det.

Det handlade om Sveriges anseende hos de allierade, som inte var intresserade av att det skulle bli bråk mellan Sverige och Sovjetunionen.

De som genom åren rättfärdigat beslutet med att det skulle röra sig om baltiska nazisympatisörer som deltagit i massmord på judar och andra krigsbrott har Mats Deland inte mycket till övers för. /.../så när som på en, Oscars Lapa, som ingick i ett kommando som låg bakom stora utrensningar i Lettland under kriget, och som sedermera tog livet av sig i ett svenskt interneringsläger.

Men där satt de nu, den 25 januari 1946, på bussar på väg till Trelleborgs hamn. Där fartyget Beloostrov stod och väntade. I sista stund tar löjtnant Vabulis sitt liv. En lettisk soldat krossar ett fönster och skär upp sina handleder. En annan försöker kasta sig i det iskalla vattnet.

Den svenska opinionen mot utlämningen kan ha fått resultatet att “bara en” av balterna dömdes till döden.

De flesta släpptes efter ett tag och fick leva sina liv i det ockutikum. Dock med hårda restriktioner.  Som Janis Steinbergs.

Bitterheten finns fortfarande inom mig. Och den kan aldrig släppas ut.

Texten om balutlämningen avslutas:

Forskarkåren är enad om att det hela helt enkelt var politik, där balterna var brickor i ett spel. Baltutlämningen förblev länge en politisk, istället för en rättslig, fråga och oron över att stöta sig med ryssarna satt fast i de svenska politikerna ända fram till Sovjets fall 1991.

Ni minns kanske när Sveriges utrikesminister, Sten Andersson, sa vid en visit i Tallinn, att Estland inte var ockuperat. Det blev Tjeckiens president som förklarade för Andersson att Estland verkligen var ockuperat. Men det är en bild som stämmer med våra erfarenheter bland mina landsmän. De som visste att det funnits ett land som hette Estland var absolut övertygade om att det var ett nazistland som frivilligt gått in i Sovjetunionen.

1994 bjöd  moderatregeringen och kungen in de 35 utlämnade balter som fortfarande var i livet till Stockholmoch bad om ursäkt. Och Sverige gottgjorde Estland för dess av Sverige till Sovjet överlämnade guldreserv.