.

I dag firar man Segerdagen i Estland. Det är segern som gav friheten 1920 man firar, till minne av slaget vid  Võnnu år 1919, då estniska styrkor besegrade ett försök till att återfå den Baltisk-tyska kontrollen över regionen. Segerdagen firas på midsommarafton, en traditionell högtid, som även kännetäcknar årets ljusaste dag, då gryning och skymning går samman. (estniska ambassadens formulering)

I Estland gör man numera så, att alla nationella högtidsdagar firas på olika platser i landet, och detta år var man på Hiiumaa/Dagö.

Paraderade gjorde estniska, amerikanska och polska soldater, hemvärnet /Kaitseliit, scouterna /Noored Kotkad, Kodutüdrukud/kvinnliga hemvärnet, repr. fr. hemvärnet från Finland och Sverige/Gotland, alla militärattacheer stationerade i Estland, ÖB och statsledningen m.fl. Det sändes direkt i TV. Paraden avslutades med överflygningar av jaktplan från USA, Kanada, Norge, Danmark och Polen.

President Ilves talade om “vikten av att vara en del av Nato, om vikten av att i ord och handling visa en djup känsla av tacksamhet över att alla gemensamt arbetar för skydd av Estland.

7% av esterna lämnade Estland 1944 i skräck för att det som hände 1940-41 åter skulle hända. Det ska inte hända igen!

Vi ska arbeta så, att alla medborgare i vårt land ska räknas som ester. Vi har alla samma mål: att leva i fred i Estland.

Vilket Estland Vill vi ha? En rättstat med god ekonomi; oavsett bakgrund ska alla som vill kunna bli ester.: esten och alla som lever i Estland ska vara fria människor.

"Leve Estland!” avslutar presidenten sitt tal. I levet deltog samtliga även publiken.

Aldrig tidigare har jag hört presidenten så tydligt tala om var faran finns. Alla är nu medvetna om Rysslands agerande i grannländerna, och alla är fast övertygade om att göra vad han/hon kan för att försvara friheten.

Men i Sverige kan vi fortfarande få läsa dumheter i våra tidningar. Sven Hirdman (DN Debatt 19/6) och Thage G Peterson (Aftonbladet Kultur 17/6) har alltså skrivit varsin artikel om vårt förhållande till Ryssland, och båda lever kvar i den gamla känslan att Ryssland inte vill oss något ont.

Människor blundar och läser inte, hör inte eller på något annat sätt uppfattar vad Putin håller på med. Erik Helmersson kommenterar det i en artikel i DN i dag. Han är väl lika fundersam. som vi,  över att DN tar in en så politiskt tveksam artikel i sin tidning, som den Hirdman skrivit. Och att Aftonbladet, lite mindre förvånande, lämnar plats åt Peterson.

I Axess februarinummer skriver domaren Krister Thelin om socialdemokraternas och vänsterns tillkortakommanden, vilket belyses i dessa två artilkar.

Det får mig att fundera över partilojalitet och andan i de politiska partierna. En gång för länge sedan var jag politiskt aktiv, men såg, att när partiet skickade ut en enkät till landets olika avdelningar. då fick vi i uppdrag att diskutera och besvara frågor, och då visade det sig att de ledde fram till en förutbestämd slutsats! Många trodde att deras åsikt var betydelsefull, och kände sig delaktiga, och förstod inte att allt redan var beslutat. Jag slutade snabbt med politiken.

Är medlemmar i partierna helt bundna av vad ledningen/ideologerna anser? Har de ärliga och intressanta diskussioner? Eller är det som i vilken sekt som helst. Man är glad att ha något att rätta sig efter, och följer ledningens påbud bara. De talar om vad man ska tycka, liksom Moskva talade/talar om för medborgarna vad de ska tycka? Egna åsikter är inte välsedda. Öppen debatt ska inte förekomma inom partiet. Allt blir då enkelt för människorna. De vet hur de ska säga, tänka och agera. Det är ju vitsen med sekter.

Helmerson skriver:

Putin har lovat att han inte är farlig för Sverige, skriver Peterson, som har ”mött många ryssar i Gamla stan i Stockholm som uttryckt glädje och samhörighet”. Jag gillar också att hänga med ryssar men skulle akta mig för att använda denna muntra samovarsamvaro som måttstock på hotnivån från Kreml.

Hur naiv får en gammal politiker bli? "Putin har lovat… " Putin har också lovat att inte gå in i andra fria stater, även om de en gång tillhörde Sovjetunionen. Putin lovade att det inte fanns några ryska soldater på Krim, ända tills han tackade de ryska soldaterna för deras insats på Krim.

Jag har också hängt med ryssar, ingen av dem har gett mig anledning att tänka som Peterson; snarare tvärtom. 

Återigen!! Återigen vill man att vi ska lita på Putin. Precis på samma vis som vi skulle lita på Sovjet. Men de hade kärnvapen riktade mot oss när de propagerade för ett kärnvapenfritt Östersjön och ville att vi skulle ansluta oss till rörrelsen. De enda som ständigt hade kärnvapen i Östersjön, det var väl de själva. Den sovjetiska organisationen “Svenska Freds” var Moskvas megafon.

Jag kan försäkra er, att esterna inte litar på Putin. De vet hur det blir om han kommer! De vet hur livet förstörs av en makthavare som ska bestämma helt och hållet över deras liv. De har sett infrastrukturen trasas sönder. De har sett tomma butiker. De har sett människor hämtas till Sibirien, av den enda anledningen att Kreml har bestämt hur många som ska deporteras, och den siffran måste följas så strikt som det någonsin går.

Tror någon på allvar att lilla Evi 6 år, verkligen hade hunnit göra något så allvarligt  brott, att hon och hennes syster rättsligt kunde  dömmas till deportering till Sibirien? I en rättsstat? "Sovjet är ju en rättsstat", som utrikesminister Undén sa. Men hon skickades dit.

Kan man verkligen, Thage G Peterson, lita på de makthavarna, som inte vänt den gamla regimen ryggen, utan i stället återupptar allt mer av den politiken.

Jag avslutar i dag med en rekomendation till Pettersson m.fl. att läsa detta från Axess februarinummer:

Axess skriver:

En bok om rädsla

recenserad av Bengt Jangfeld

Elena Balzamos självbiografiska bok En enkel till Paris är en skarpsinnig studie över Homo sovieticus.

”i min släkt talade man aldrig om det förflutna.” Med de orden inleder Elena Balzamos sin bok om sin familj och sitt liv i Sovjetunionen, En enkel till Paris (Lind & Co, övers. Peter Landelius). Det är i grunden en bok om rädsla.

Historien börjar med att författarens farmor, född 1901 i en ingenjörsfamilj i Lódz i Polen (på den tiden ryskt storfurstendöme), med sina föräldrar efter första världskrigets utbrott hamnar i Moskva. Omkring 1920 hamnar farmodern på ett politiskt möte. Hon var inte politiskt engagerad men hade följt med en vän. Hon arresterades, och härmed började hennes vuxna liv. Hon släpptes efter en kort tid, arresterades så igen, igen, igen, igen, igen, igen… Det blev, skriver Balzamo, ”en vana som höll i sig i decennier”.

Så fortsätter det. Hennes skuld eller brott är noll. Men hon har hamnat i en kategori som inte kan släppas. Hon bär nämligen på ett minne, om fängelserna, lägren, orättvisorna. Därför måste hon hållas borta från samhället. Under förvisningen i Josjkar-Ola i Centralasien i slutet av tjugotalet träffar hon sin blivande man, som hade hamnat i Gulag av ett ännu mer slumpmässigt skäl än hon själv. För att fira att de gått ut skolan gick han och hans kamrater och spelade fotboll. Det här året hade tjekan i Vologda svårt att uppfylla planmålet för arresteringar och tog därför hela fotbollslaget, som anklagades för anarkism och skickades iväg till någon avkrok.

år 1931 gifter sig de båda oskyldigt dömda och två år senare föds Elena Balzamos far. Eftersom föräldrarna är förvisade levereras det nyfödda barnet till farfaderns lillasyster, som får kvittera ut det på Lubjankafängelset. Först på sextiotalet kan farföräldrarna för gott återvända till Moskva, där deras son, nu drygt trettio år gammal, har utbildat sig till civilingenjör. Hela sitt vuxna liv, från 20 till 65 år, har farmodern då tillbringat i fängelse, läger eller förvisning.

Under de perioder som hon och maken trots allt kunde tillbringa med sonen uppfostrade de honom till att ljuga. ”Rädslans dialektik” hade gjort entré i familjen: ”Lögn, ren lögn, inget annat än lögn.” Allt för att han skulle slippa vara med om det som de varit med om. Eftersom han huvudsakligen uppfostrats av sin regimtrogna moster var han i många år renlärig, trots att han som ”son till en folkfiende” fick nöja sig med en andra rangens högskoleutbildning.

Rädslan fick sonen, en begåvad vetenskapsman, att göra allt för att hålla sin dotter, bokens författare, borta från studier som var potentiellt farliga, ”från litteraturens och humanvetenskapernas minerade terräng”. Istället uppmuntrades hon att bli naturvetenskaplig forskare. Men det höll inte länge. Snart nog kom fadern till insikt om regimens väsen och vägrade tillämpa sin egen mors uppfostringsmetod på sin dotter. Som i sin tur i unga år kom till insikt om klyvnaden mellan det offentliga och det privata, om att det finns sådant som absolut inte får sägas utanför det egna hemmets väggar.

När fadern sätter förbjuden litteratur i händerna på sin tonåriga dotter leder det till konflikter med farmodern, som fruktar att hon skall råka illa ut. Men det är för sent. Sondottern inte bara fortsätter att läsa utan växlar över till humanvetenskaperna och började studera språk och litteratur. Härmed antar insikten om klyftan mellan den yttre och den inre världen närmast schizofrena proportioner.

i och med språkstudierna kommer författaren i kontakt med utlänningar, dessa utomjordingar i det sovjetiska samhället. Tillsammans med dem kunde hon tala ett annat språk – vilket i sig innebar en flykt, en frizon: ”Att tala ett annat språk betydde att man redan drog sig litet undan den allsmäktiga statens övervakning.”

Till slut blev det uppenbart för den unga litteraturstudenten – vars intressen alltmer börjat röra sig i riktning mot de nordiska språken – att hon saknar framtid i Sovjetunionen. Hennes fantasier om att lämna landet till vilket pris som helst förverkligas när hon träffar och gifter sig med en fransman. ”Jag tvekade inte en sekund: byta liv, byta land, byta språk – Vilka utsikter!” När kvinnan på Areoflotkontoret ber henne att ange datum för återresan från Paris svarar hon triumferande: En enkel biljett!

Svensk litteratur skall tacka Elena Balzamo för hennes obändiga vilja att fly lögnen. Den enkla biljetten till Paris har nämligen lett till ett flertal tur-och-retur-resor Paris–Stockholm. Hon är idag en av Frankrikes främsta experter på Strindberg och Hjalmar Söderberg. Till sina översättningar, böcker och essäer om svensk litteratur lägger hon nu familjekrönikan En enkel till Paris, en psykosocial studie över Homo sovieticus som med 120 kondenserade sidor är en av de skarpsinnigaste jag läst