.

Jag vill verkligen förstå varför så många i Sverige var blinda för vad som hände i Sovjetunionen. Somliga var där och såg ingenting i alla fall. (t.ex. Artur Lundkvist) Kan man blunda så hårt?
Är det så fortfarande? Är det företeelser i vårt samhälle vi inte vill se? Finns det saker vi inte får diskutera för att vi... bara inte får det? Vad beror det på i så fall? Ser vi inte för att vi inte vill se? Ser vi inte för att vi inte har några argument? Varför kan vi inte prata om problemen i vårt samhälle så att vi får förkasta de dåliga argumenten? Är det inte så demokratin ska fungera? Ett öppet och ärligt samhälle. Är det inte det vi strävar efter?

…..
Andres Küng: Kommunismen och Baltikum forts.


Nästa grupp som drabbades av kommunismen var de religiösa:

Religionsundervisning förbjöd redan under den första ockupationen. Teologiundervisningen vid Universiteten stängdes. Det blev straffbart att döpa sina barn och att fira de kristna helgerna, som nu blev vanliga arbetsdagar. Det var straffbart att ha en julkgran.
Tre lutherska präster, en katolsk och en ortodox biskop deporterades. Hyror och elavgifter mångdubblerades för församlingarna.
Kyrkan skiljdes från staten redan under Lenins tid, men ändå hade den sovjetiska staten större kontroll över kyrkorna som fortfarande fick vara öppna än i andra länder. De öppna kyrkorna fick inte söka nya medlemmar, prästen fick inte bli hänförd,
I Estland fick ingen religiös litteratur tryckas, Kyrkorna användes till annat, t.ex gymnasiksalar eller lager.

 

 

1978 var vi inne i Kaarlikyrkan i Tallinn och träffade prästen där. Av säkerhetsskäl gick vi ut ur kyrkan och pratade i parken. Vi visste att Anne kände prästen. I prästens närvaro frågade Ants Anne: Kan man fråga prästen om vad som helst? Prästen svarade på ett, som vi uppfattade, förtroendegivande sätt: Du kan fråga vad som helst. Anne nickade intensivt eftersom hon förmodligen visste vad Ants skulle fråga så uppfattade vi det som äkta.
Första frågan: Hur mycket har du med KGB att göra?
Svar: Alltför mycket. Jag måste rapportera olika saker ganska ofta men, oss emellan, det mesta rapporterar jag ändå inte. Jag namnger t.ex. inga yngre kyrkobesökare. När KGB är här ser de många yngre och anklagar mig för att inte rapportera dem “Jag har inte hunnit ta reda på deras identitet,” svarar jag. De vet att jag ljuger och jag vet att vill de mig illa har de massor att anklaga mig för.
Andra frågan: Vad har hänt med vår familjs kyrkobänk med namnskylten, som farfar bekostat? Han kände till att det varit så, men svarade att namnskyltarna togs bort och om namnen graverats in togs hela bänken bort. Huruvida bänkarna och namnskyltarna fanns kvar någonstans kände han inte till. Anne sa senare att hon hade aldrig har vågat fråga om det.


Ekonomin i Estland:

Jordbruket hade blivit ett sorgebarn efter att bönderna, små- eller storbönder, deporterats eller dödats. Det som räddade landet från mer svält var att folk odlade i egna täppor.
“Kommunismens första gäst heter Svält” brukar ju Hanno säga.

 

Tallinn efter bomberna.
                                                                                                                                                      Bostäderna förföll. Först genom bombningen den 9 mars 1944 där också 463 människor dog. (Jag kan inte

tänka på det här utan att se framför mig hur Ants 22 åriga mamma springer från en fest med andan i halsen och bomberna och bränderna runt omkring sig för att rädda sin lille son. Husen på båda sidorna låg i ruiner. En ruin i Gamla Stan har sparats för att vi aldrig ska glömma.)

Trångboddhet och nerslitning följde under ockupationsåren. En tallinnbo hade under den fria republikens tid 17 kvm för egen del; under de sista åren före den nya friheten hade arean sjunkit till 8 kvm. Flera familjer i lägenheterna gjorde att familjen delade på ett rum. Den stora balettprimadonnan Liia Leetmaa var livrädd för att någon skulle få veta att en av hennes söner hade flyttat hemifrån; då kunde vem som helst flytta in istället.
Detta gjorde att korruptionen växte oerhört. Man kunde alltid köpa sig förmåner!

Minns ni de vackra orden om osjälviskhet, jämlikhet och ärlighet. Det ska ju vara vad kommunismen bygger på. I själva verket var det precis tvärtom. Oärlighet, själviskhet och lögnaktighet var det som gällde i Sovjetunionen. Alla. även partidekreteraren i Moskva nyttjade det. Jag ser igen hur männen i makten visste vad människor egentligen vill, och pratade om det som en självklarhet, men sedan arbetade de bara med metoder som gynnade dem själva. Vad de sa officiellt hade aldrig någion betydelse. Hur är det att leva så?

Några anekdoter Küng berättar:
Var är det bäst att dö: i det socialistiska eller det kapitalistiska helvetet? I det socialistiska förstås, där kan man alltid hoppas att det fattas kol eller tjära under grytorna.

Vad är det för skillnad på socialism och kapitalism? Kapitalisterna gör sociala misstag, socialisterna gör kapital misstag.

I slutet av åttiotalet var varorna begränsade i affärerna. Det såg vi 1978. När Ants gick ner i en affär där det bara stod konservburkar med inlagd pumpa och gurka, sa expediten till honom: Ni kommer bara hit för att se att vi inget har att sälja.” När vi blev bjudna på middag hos Liia Leetmaa måste hon ha två dagar för att hitta matvaror hon kunde bjuda oss på. Det var helt enkelt i stort sett tomt i affärerna. Jag gick in i en tygaffär för att se på gardiner som hängde i fönstren. Men, tyvärr, de gardinerna fanns inte till försäljning. “Är det så hos er, att det som finns i fönstren alltid finns att köpa i affären?” sa de förvånat till oss.

Priser på varor ändrades egentligen inte, men kvaliteten försämrades. När det inte fanns köttråvara att stoppa i korvarna blandades alltmer potatis och mjöl i smeten. Till samma pris.

När Sovjet ockuperade Estland 1944 var levnadsstandarden lika hög där som i Finland. När Sovjet föll, då var det en katastrofal skillnad mellan den finska och estniska levnadsstandarden. Vad berodde det på? Var det utsugning eller ett ovanligt ineffektivt ekonomiskt system, undrar Andres Küng. Det ena utesluter inte det andra, avslutar han kapitlet.