.

Det var Andres Küng som först hade ringt till programmet Klarspråk den där gången på 1990-talet när jag reagerade. Det programmet hörde jag inte, men däremot hörde jag svaret och förstod att han hade jämfört esternas situation under sovjetockupationen med judarnas under Förintelsen. Han fick svaret att det var en omöjlig jämförelse. Förintelsen går inte att jämföra med någonting. Och det svarade jag på med att säga att vi vet för lite om vad som hände i Sovjetunionen bakom järnridån. Då fanns det mycket lite dokumenterat om Sovjets illdåd.
Andres Küng fortsatte att publicera mer fakta om den svåra tiden och en av dessa publikationer läser jag alltså nu.
Kommunismen och Baltikum från 1999. Jag skrev lite om det första kapitlet i förrgår, och nu gäller det alltså det andra.

Det var förbjudet att skriva något om terrorn i Sovjetunionen i landet. Man talade inte om den, och jag minns att när Ülo och Anne berättade 1998 för oss om det hemska som drabbat dem visade det sig att de aldrig pratat  med varandra om det.

Den första gången något skrevs i ämnet i Estland var 1988 när en tidning på Saaremaa publicerade en ögonvittnesskildring från en man som bevittnat ett massmord i Tartu. 179 lik hade hittats i en brunn. Han berättade om att tre av dem skjutits till döds, medan de andra torterats, stympats (läppar, näsor, öron och på en kvinna: brösten) och sedan kastats i brunnen.
I Kautla hade förintelsebataljonen dödat varenda människa de mött. Den yngsta var två månader och den äldsta 78 år.
Vid deportationen den 14 juni var det 9 250 människor som drabbades. Kommunisterna har anfört olika skäl till att det hände. Bl.a. har man sagt att de borgerliga regeringarna förföljde kommunisterna tidigare och det här var svar på tal. I Estland arresterades 258 kommunister efter försöket till statskupp 1924. Ingen dödades. Under de två första månaderna av sovjetiskt styre arresterades 7 043 personer. Sju gånger fler på två månader än Estland gjorde under tjugo år.
Ett annat skäl skulle vara att rensa landet från antisovjetiska element inför det nazityska anfallet. Men inte hade man då behövt deportera de unga under 14 år (28,4 %) och de över 50 år (17,3 %). Även judar deporterades. De utgjorde 0,4 % av befolkningen men 4 % av de deporterade.
Man har hittat brev skrivna av Republiken Estlands president Konrad Päts. Han deporterades i juli 1940 och dog på mentalssjukhus i Burasjevo i Ryssland 1956. Han fick inte kallas vid namn, bar aNr 12. Han torterades och hotades och hade fruktansvärda år på sinnesjukhus.
I breven ber han Förenta Nationen rädda hans folk, som annars skulle förintas. Det var hans övertygelse. Må Estland, Lettland och Litauen vara fria stater, avslutar han sina brev. Det blev ingen reaktion från FN.

Esterna flydde utomlands när de fick möjlighet under striderna mellan ryssar och tyskar 1944. Ca 35 000 flydde till Sverige där de togs emot vänligt av svenskarna i allmänhet, men politikerna belade dem med propagandaförbud. De fick inte tala om vad de varit med om varken under den kommunistiska eller den nazistiska ockupationen. Det skapade naturligtvis problem. Ants minns ju så väl hur fröken i skolan sa när han kom: “Jaså nu har nazistungarna kommit hit.” Hans mamma fick gå till advokat för att få en ändring av skolans attityd.

De ester som blev kvar i Estland fick sina liv spolierade av folkmord, förtryck, förryskning och allmän ofrihet.
Küng publicerar en tabell över deportationerna i mars 1949 i Estland.

planerat antalfaktiskt antal
Män7 582 4 507
Kvinnor9 93510 274
Barn4 809 5 717
tom 15 år

Männen som förvarnades gömde sig i skogarna. Men deportationskvoten måste fyllas. Då ökades antalet kvinnor och barn istället.

Man räknar med att 7,2 % av befolkningen deporterades. Män i arbetsför ålder: 12 % av de deporterade.
Jag har berättat om Evi Juhani som bara var 6 år när hon hämtades för att deporteras tillsammans med sin äldre syster. De var dömda som “skyldiga”. Sovjetunionens fiender antagligen, det framgick inte tydligt vad de var skyldiga till.

Efter detta blev befolkningen ordentligt påverkad. De blev misstänksamma och hatiska och självmorden ökade.
Dessutom stod hus tomma i landet när människor tvingats iväg, det möjliggjorde att en stor invandring av rysktalande påbörjades. I akt och mening att döda den estniska kulturen.

1950 var det en stor arresteringsvåg av intellektuella. Man arresterade också estniska kommunistledare. Alla de första ledarna dödades. Så tackade Moskva för hjälpen!

Moskva ändrade också gränserna. Stora områden som tillfallit Estland vid freden i Tartu 1920, skrevs över som tillhörande den ryska staten, och på det viset var det 70 000 ester som tvingades bli ryska medborgare istället.

Tänk er att halva Stockholms befolkning varit ryssar, att alla gatuskyltar var tvåspråkiga och att ryska var obligatoriskt i skolorna, skriver Andres Küng. Men jag tror att om vi ska förstå måste vi också sätta oss in i att vi eller några släktingar flyttats till ett helt nytt område där vi absolut inte vill vara; där det inte finns mat så det räcker; någon dör varje dag. Fadern i familjen var borta. Hela livet var ovisst. Kanske har vi nu kommit tillbaka till Sverige efter flera år i helvetet och allt vi tvingats lämna är borta. Vi får inte flytta hem utan tvingas in i en lägenhet där det redan bor ett par familjer. Dessutom är de nya människorna i landet nya herrar, som vi måste akta oss för. De har makt att skicka tillbaka oss till helvetet.

Kapitlet jag just refererat heter Folkmordens tid.