.

Någon gång i mitten av 90-talet skulle vi till Tartu. Det var vårt första besök där, och det kändes spännande. Jag var bl.a. nyfiken på Gustav II Adolf statyn. På vägen dit stannade vi vid en vägkrog för att äta lite. Vi hade väl haft för bråttom iväg förstås och glömt att äta. Det var en solig vårdag, men vi gick in i den mörka lokalen. Ett gammalt posthus var ombyggt till restaurang, med de sedvanliga stabila trämöblerna och de mörka gardinerna framför de små fönstren. Vi beställde fläskstek med pommes frites, som smakade riktigt bra.  När vi ätit färdigt och reste oss, kom en man fram till oss. Det visade sig vara ägaren. Han ville prata lite när han hörde att vi kom utifrån världen. Bland annat berättade han detta:

Hans pappa bodde i huset vi kunde se i backen. Det var september 1944 och tyskarna retirerade. Pappan såg en tysk soldat närma sig när han stod med sin häst på gården.
"Får jag köpa din häst!" ropade den tyske soldaten. "Fort! Hur mycket ska du ha?"
"Jag kan inte vara utan den. Det går inte!"
"Men jag betalar det du vill ha! Säg bara! Jag måste till Tallinn"
"Jag måste ha min häst!"
"Kör oss dit istället då! Vi betalar bra. Men fort!"
Så blev det. Han körde dem till Tallinn och de kom ut ur landet.

När han efter några dagar kom tillbaka hem, möttes han av sovjeterna. En sovjetsoldat kom fram till honom.
"Jag vet vad du gjort."
Han sköt hästen.
Pappan skickades till Sibirien där han dog.