.

I filmen The Soviet Story taldes det om att i lägren var folk som slavar. Det var värre! Õie berättade att efter att ha transporterats i en evighet; först sammanpackade i boskapsvagnar och sedan sittande på väskan på ett fartygsdäck sattes de så småningom i land. Där ställdes de upp för avsyning. Sedan började auktionen. Just det. Kolchoserna fick bjuda på dem. Först gick de som såg starkast åt, de kom till de bästa kolchoserna. Sedan köptes de som såg nästan starka ut, och sist slumpades de som antagligen inte skulle göra mycket nytta, till de sämsta kolchoserna med de värsta förhållandena. De som klarat resan sämst. Det var mycket obehagligt, och den sista känslan av att vara människa försvann.

I dag läser jag en bok som heter Resa i Bärnstenslandet. Reportage från Kaliningrad.

Kaliningrad är ju fortfarande ryskt. Tyskarna som levde här före kriget flydde, deporterades eller dödades på annat sätt. Bara ett lite fåtal blev kvar. Ett mycket litet fåtal. Staden Königsberg/Kaliningrad bombades i stort sätt till smulor, och sovjetmänniskor som flyttade in fick hjälpas åt att bygga upp en ny stad.

Under sovjettiden var Kaliningrads län med flottbasen i Baltijsk en stängd militär zon. När de baltiska staterna frigjorde sig blev Kaliningrad en enklav skild från moderlandet och kämpar idag med svåra sociala problem och ekologiska problem. Kanske blir Kaliningrads geografiska läge nu till fördel för regionen. Tillbaka i Europas synfält är den lilla ryska enklaven i EU i allra högsta grad en angelägenhet för oss i Sverige, Östersjöområdet, EU - och Ryssland.

"Resa i Bärnstenslandet - Reportage från Kaliningrad" är en resa genom ett samhälle i förändring. Ett samhälle som måste hantera både sitt tyska och sovjetiska förflutna samtidigt som man finner sin plats inom både EU och Ryssland. Boken vill ge en ögonblicksbild av Kaliningrads län året innan det omringas av EU och låta Bärnstenslandets folk själva komma till tals. Den beskriver också de nära band som finns mellan Sverige och Kaliningrad

Människorna som bosätter sig i landet presenteras så här: många som förlorat sina viktigaste ägodelar under kriget, äventyrare, en och annan kriminell på flykt undan rättvisan och en hel del lycksökare som lockades av rykten om övergiven egendom och nedgrävda skatter. Samt även nyutexaminerade studenter och militärer som blivit ditkommenderade

Detta överensstämmer ganska väl med dem som kom inflyttandes även till Estland och Lettland. Jag har nog inte berättat om hur det var i Noarootsi. Svenskområdet i västra Estland. Nästan alla svenskar hade flytt och lämnat sina gårdar. De som fanns kvar fick veta, att det skulle komma nya människor inflyttandes till området. De väntade och undrade. Så småningom började husen få nya boende. De började med att sätta potatis. Det hände inte så mycket förrän det blev höst och kallt. När det blev kallt i husen. Vad skulle de elda med? Skogen låg ju inte långt bort. Inte långt bort för estländarna, men den ryske mannen orkade inte ta sig dit. Det var enklare att ta några bräder från huset han bodde i.  Och sedan några till, och några till. Till slut fanns inga lämpliga väggar att ta från, så då flyttade han in i et annat hus. Och gjorde likadant. Detta är orsaken till att flera av de gamla byarna inte längre finns kvar.

Boken talar också om att ryssen är maximalist. Allt eller intet. Det är nu du lever.

För övrigt känner jag igen en del från Estland 1978 och de första åren på 1990-talet. Misär. Missbruk. Föräldralösa barn som far illa. En infrastruktur i förfall. Men man ska komma ihåg att boken skrevs 2003, och det kan ha hänt en del sedan dess. Innan finanskrisen. Jag har sökt på nätet, men hittar inga bra uppgifter.