.

För att fortsätta om kultur: Jag tog fram boken "De är inte riktigt kloka, de där ryssarna." av Anna Lena Laurén. Och den stämmer väl med vad jag menar att man ska läsa för att förstå ett annat land. Men jag vet inte om den uppfattas som sann av ryssarna själva. När jag har läst vad utländska journalister har skrivit om Sverige och svenskarna känner jag inte igen mig. Vi ska nog själva skriva den boken om oss. Gärna med hjälp av någon som betraktar oss utifrån. Detta menar jag kan förbättra relationerna inom landet. Jag tror inte att enbart samtal kan göra att vi slipper krig. Jag tror ingen skulle ha kunnat prata med Stalin så att han lät de baltiska länderna vara i fred.

Jag tror på det goda samtalet. Jag har alltid gjort det. Mina dagbarn har frågat hur det kom sig att jag alltid hade tid att prata. (Ulrika menade, att jag skulle säga det till Sankte Per vid pärleporten, så jag fick komma in.) Jag gick visst aldrig till affären eller lagade mat. Vi kunde sitta och prata hur lugnt som helst. Ja, jag hade inte bråttom då. Var jag med dem eller mina egna barn, då var jag med dem helt och hållet. Jag satt inte och tänkte på annat. Jag vet hur det kan skada ett barn att det går med tankar som aldrig kommer upp till ytan. Och det tror jag gäller alla människor. Bara genom att samtala och att umgås, kan vi överbrygga problemen vi har i Sverige i dag.

Så något helt annat. Vet ni vad en generalsekreterare i Sovjetunionen arbetade med på Lenins tid? Han var chef för sekreterarna helt enkelt. En post som inte var särskilt eftertraktad, som därför gick till Stalin. Det var han som upptäckte vilken maktpotential det var i det jobbet. Han sammanställde alla mötesprotokoll. Han synade alla skrivelser som gjordes, och andra förstod att man måste vara god vän med honom, annars kunde han ändra i formuleringarna. Sedan behöll han titeln, han vågade väl inte ge den till någon annan. Det är kortversionen.

Och så något ännu mera annat:

Två män var på väg till marknaden i Rakvere. De hade rest med häst och vagn hela dagen, och kommit fram till Ebaverebergets fot. De kände att det var dags för en rast, det var minst tre timmar kvar av färden. De hoppade av, gjorde upp en brasa, gjorde sig i ordning för natten. De la sig ner och slappnade av. De skulle just somna när de hörde någon ropa på ”Virve” om öl. Åh vad torra de var i halsen! ”Virve! Öl till oss också!” ropade de skämtsamt.  En vacker ung kvinna kom med en sejdel i var hand.. Det var ljuvligt gott. Ölen gjorde dem sömniga. De vaknade inte förrän nästa morgon, och ville betala för sig. De öppnade ögonen, såg sig omkring för att hitta krogen, men såg den inte. Det fanns inte ett spår efter gårdagskvällens ölande. De såg förvirrat på varandra, plockade ihop sina saker och satte sig i vagnen och åkte vidare.

Men just där var det någon som senare hittade en sejdel, och tog det som ett tecken. Just där byggdes senare en krog.

Dagens Aktuaalne Kaamera: Det blir dyrare att åka buss.

Ingen snö alls i Tallinn i dag!

Jag själv: ÅH! Vad skönt att jag fått tid för kranskärlsröntgen. Och redan den 17.12!