.

Såg ni filmen om fotografen från Riga? Så fin. Så intressant. Såg ni miljön? Det var ju så det såg ut i hela området när Sovjet föll. Lappade fasader. Vi var i Kopli 1992. Under frihetstiden var det ett fint område med faluröda längor där arbetarna bodde. När vi kom dit var det fallfärdigt. Ingen hade reparerat någonting under över femtio år. Trasiga fönster var täckta av masonitskivor. Det fanns en skylt utanför ett hus, som talade om att där var en bordell. Som hade lunchstängt mella 11.30 och 13.00. Smutsigt, trist och helt enkelt en fruktansvärt trist miljö att leva i. Inte ens chaufförerna i turistbussarna ville åka in. Bara om vi lovade att inte stanna bussen.

Ants var där redan november 1991. Vi hade kommit till Estland och skulle direkt till Saaremaa, men våra värdar ville visa honom runt i Tallinn. Jag stannade kvar i lägenheten. Efter någon timme kom han tillbaka. Upprörd. ”Vi åker hem. Nu.” Han var så chockad över vad han sett. För första gången hade han åkt runt i staden och sett allt elände. Han var så besviken. Det lilla fina landet. Totalförstört. Men jag ville absolut inte vända direkt, så vi åkte som tur var till Saaremaa. Då var man fortfarande tvungen att betala en avgift och ha tillstånd för att besöka ön. Där fanns sovjetisk militär.

Det var också en minnesvärd resa. Vi hade vår bil. Det fanns inga vägskyltar som talade om var vi var eller hur långt vi hade kvar. Det gör att resan kändes extra lång. Vi åkte och åkte. Då och då kunde vi se små kiosker vid vägkanten. Där kunde alla, även chaufförerna köpa sprit att värma sig med under resan.

Plötsligt dök det upp en gammal farbror vid vägkanten. Vi såg inga hus, ingen gatubelysning eller några avtagsvägar utom den större väg, som vi själva for på. Vi undrade varifrån han kom och vart han skulle. Det var som i en gammal saga. Mystik och trolldom. Just det. Ni vet. Det Estland är fyllt av.

Efter några timmar (?) såg vi en bilkö. Vi fortsatte att köra. Länge. Bredvid kön. Den fortsatte ända fram till färjan. Då steg esten i bilen ut. Han bad om den 5-.marksedeln han visste att jag hade. Stack den i handen på någon där framme. Den mannen steg fram, visade undan några andra bilar och lät oss köra på. ”Akta! Försiktigt. Ser ni inte att det är en utländsk bil!” Vi körde på. Och sedan kom en bil till och färjan var full.

”Finns det räddningsvästar någonstans?” frågade Ants. ”Nej, det behövs inte. Vi får i alla fall inte upp bildörrarna.” Nej, just det. Vi stod så tätt.

Motorn startades. Vi la ut. Fören höjdes. Högre. Högre. Och så ner på vattnet med ett plask. Över bilfönstren rann havsvatten. Det var storm och kolmörkt. Där satt vi. Det gungade hela tiden. Det var ingen idé att bli rädd. Det förbättrade ingenting.

Vi kom iland och vårt värdfolk på Saaremaa sa ”Vi undrade just om de skulle köra. Gränsen går vid 25m/sek. Det blåste antagligen 24,99 m/sek, eller brydde de sig inte om vädret?

Och den långa kön fick vänta medan vi satt i den fina men lite sunkiga lägenheten i ett, i våra ögon sett, helt normalt hyreshus och åt en god middag.

Kommer ni ihåg Sergei Metlev som inte ville gå med på att ryssarna behandlas illa i estländska skolor. Han har fått veta att det talas om att göra besparingar i de estniska gymnasierna, och menar att skolorna måste vara bra för att de ryska ungdomarna ska fortsätta sin utbildning. Han varnar esterna och menar att om man vill ha ett gott förhållande till ryssarna, då ska man hålla en hög standard i skolarna. En klok ung man.

I dagens Postimees talas det om att en rysk polis i Ryssland sköt ihjäl en sjuttonårig ung man som framförde en bil. I bilen fanns också en ung fästmö, som blev skadad. Polisen skyller på att han var hotad och att han var berusad. Polisen hade placerat en leksakspistol i handen på ynglingen, och vid obduktionen framgick att pojken inte hade någon alkohol alls i blodet.. Flickan vet heller inget om något vapen. Det har hon absolut inte sett. Polisen är nu iutsatt för förhör. Kanske Medvedev håller ord. Vi får se.