.

I dag publiceras Herta Müllers Nobelföreläsning i tidningarna.
Egentligen behöver inget mer sägas om tiden i de kommunistiska länderna.
Hon lyckas sammanfatta deras liv i orden: människans totala ensamhet.

Kanske behöver vi inte berätta mer nu. Om alla tar till sig den totala, absolut allomfattande, ensamheten. Både människans ensamhet och ett lands ensamhet. Då förstår vi. Ska jag sluta berätta om den tiden nu?

Själv vet jag vad den totala ensamheten betyder. Jag har levt i den i många år. Trots att jag haft många människor omkring mig. Jag levde i en glasbur. Jag har sett en sådan glasbur runt ett annat barn. Men det kan jag berätta om en annan gång. Så levde människorna i de här länderna, de kunde aldrig slappna av. Infiltratörer fanns överallt. Man kunde aldrig veta vem.  President Meris far var ambassadör under den fria tiden. Han skulle ha likviderats om inte Stalin behövde män med språkkunskaper. Han fick leva mot att han blev KGB-spion. När han mötte människor sa han direkt: ”Du ska inte berätta något för mig”. Då förstod alla. Han var infiltratör. Men de flesta vågade inte avslöja sig. Livet var osäkerhet. Ingen möjlighet till riktig trygghet. Som tur var fanns vodkan.

Rakvere teater

Några rader om Estland i dag istället. Jag är ledsen att jag inte är där, då skulle jag kunna berätta mycket mer om just dagens Estland.

Jag älskar Rakvere Teater. Den har en varmt kulturell atmosfär. Jag tycker också mycket om hur de skriver sitt namn. Mycket varierat. De vänder på bokstäverna och leker med orden. Jag gillar lekfullhet.

Loggan och statyerna utanför teatern. Ett exempel bara.





Vadim Verniku och Ülle Lichtfeldt i Moskva.

Teaterns primadonna Ülle Lichtfeldt har varit i Moskva och gjort en stor insats för alla ester.

I Moskva spelar man in en TV-serie: Teatertidningen. Det skulle arrangeras ett stort evenemang för serien. En stor rysk filmstjärna Ljudmila Tsernovskaja är mycket förtjust i Rakvere och Rakvere Teater. (I Moskva är man intresserad av den estniska teatern och håller reda på vad som spelas) Hon har ett sommarställe i närheten, vid Võsu. Hon fick den kända kulturpersonligheten Helene Tedre att ringa upp Ülle och fråga om hon ville deltaga och gör en uppläsning på kvällen.

Ülle frågade förvånad varför just hon. ”Vi vill gärna ha en ung skådespelerska.” Gissa om Ülle blev smickrad. Ung! Hon som är nästan 40 år. Tyckte hon själv alltså.

Ülle tackade ”ja”, men var tvungen att ta ett samtal med sin chef Üllar Saaremäe som tyckte att hon skulle ta chansen så han ställde in en kvällsföreställning, och Ülle kunde vara borta två dagar. Han gjorde också en kort video på fyra minuter om teatern, skådespelarna, regissörerna och Ülle isynnerhet. Det är en rysk sed att göra så, det kallas ”Jag visar min teater” – ”eto moi teatr”.

Allt hände sedan på Skådespelarnas hus, som är en fantastisk byggnad, som hotas av rivning. Marken är för dyr och eftertraktad för sitt ändamål. Väggarna va fyllda av tavlor på storheter inom teatern. Flera restauranger fanns i gammalrysk stil.

Konferencier var författaren Vadim Vernik, som är bror till den kände skådespelaren Igor Vernik. Alla gästerna var särskilt inbjudna. Moskvas celebriteter mao. Ülle själv behandlades som en sådan. Alla ville prata med henne. ”Jag blängde med öppen mun på alla storheter” berättar hon.

Jevgeni Vahtangovi, Rimas Tuminas, Agnija Kuznetsova, Olesja Fokina och Maria Berdinskih är bara några av kändisarna. Alla var där.

Ülle framträdde sist. Hon hade sett hur de andra hade fått publiken till tårar, hon kände att hon måste ge allt. Hon älskar filmen ”Moskva tror inte på tårar”, hon ser om den då och då, och hade valt att sjunga sången ”Alexandra” ur den. ”Men” sa hon ”bara om publiken sjunger med.” Och det gjorde de. Alla sjöng, och pianot lät himmelskt. Sedan läste hon Puskins ”Tsar Saltani” först på estniska och sedan på ryska. Hela tiden applåderade man. ”Det var en verklig upplevelse”, säger Ülle.