.

Så här vacker är hösten i Estland.

Ett stort dagis på Saremaa, som byggdes för tjugofem år sedan måste rivas helt och hållet. Man har vid renoveringen upptäckt att de sovjetiska byggarna inte gjort någon grund. Man har lagt diverse stenar istället för att gjuta en ordentlig grund. Så byggde man på den tiden.

Om man tar livet av de människor som kan något, då försvinner kunskaperna, eller hur? Ganska enkel sanning. Men hur tänkte man då i det kommunistiska Sovjetunionen, när man hade mördat alla med högre utbildning, alla med specialkunskaper och en fruktansvärt massa andra människor?

När ingen kan något, och man måste skicka ut beskrivningar om hur saker och ting ska skötas, hur gör man då? Man skapar olika departement, befolkar dem med människor som passar in för makthavarna och så får de göra instruktioner.

Exempel:
1. När du ska göra ett stort trägolv rent, då häller du XX liter varmt vatten över golvet och sedan torkar du av med en trasa.

Följden blev att golven ruttnade.

2. När du ska odla en åker, då plöjer du XX dm djupt i jorden...

Men på Ormsö visste man sedan flera hundra år, att i jorden fanns fullt med stenar, och därför gick man inte så djupt. För kolchosarbetarna blev det helt fatalt. Det gick inte att odla jorden för all sten.
Det finns fler exempel.

Nu har honungsbin börjat dö i Estland också! Man vet inte varför, men det händer över stora delar av världen. Dock är det bara en biodlare i Estland som drabbats, så vitt man vet.

Det var både nya och gamla nyheter.

I Estland vet man vad en människa var värd i det sovjetiska samhället. Ingenting. Noll. Som Stalin sa: Inga människor, inga problem. En radikal lösning på världens problem vore alltså att göra slut på människorna. Om man tänker som Stalin, vill säga.

När Moskva säger, att de vann kriget, att de ryska soldaterna offrade sina liv för att utrota nazismen, och att de var så oerhört många fler än de andra nationernas stupade, då är de ingen som räknar med att de dödades från båda håll. Den som retirerade sköts av KGB, som fanns bakom främsta linjen. Dessutom skickades nya soldater för att ersätta de döda, det kom nya i en ständig ström. Just nu har man börjat räkna upp namnen på alla dem, som fick sätta livet till under Stalins terror. Man räknar med att även räkna upp alla soldater som dödats av de egna också. Det beräknas ta ungefär tio år.

Nu ska jag börja berätta lite om Astrid. Hon är nu 74 år. En glad och energisk estnisk kvinna. Hon sa en gång, att Ants måste ha uppfostrat mig väl. Svenskar har ingen humor som esterna. Men jag är så glad, att Ants verkligen har lyckats. Hm. Är vi svenskar så himla tråkiga? Och är esterna så himla roliga? Ja, ja. Vi har i alla fall roligt när vi träffas.

Hon föddes 1935 i Haapsalu. Familjens problem var att pappans släkt var balttysk, mamman var estniska. De träffades i skolan och gifte sig strax efter skolans slut. Pappan hade ett mejeri med ett par anställda, och de bodde på en något större gård i Sille.

När Sovjet ockuperade Estland 1941 gick pappan med i skogsbrödrarörelsen. Han skulle spränga broar. Astrid vet inte så mycket eftersom mamman inte ville tala om den här tiden. Men hon vet att han fängslades 1941 av sovjeterna. Han genomgick svår tortyr för att avslöja "sanningar", men han stod emot. Sa inget. Han avled av tortyren.

När tyskarna sedan kom 1941, fick mamman frågan om hon ville flytta till Tyskland med barnen eftersom familjen ansågs vara tysk. Astrids mamma funderade. Det var ett svårt beslut. Hon bestämde sig till sist för att stanna, och det tänkte hon på resten av sitt liv. Hon var helt säker på att hon valt fel. Hennes barn hade levt ett bättre liv i Tyskland.

Astrids farfar försökte rädda sig från sovjetiska militärer genom att fly. Men han blev upptäckt i Polen. Skickades naturligtvis till Sibirien. Till det iskalla Kazakstan, långt hemifrån. Han frisläpptes 1963, efter 14 år, men levde bara ett år till. 1964 dog han i astma.

Astrid berättade för oss, att hon tänkt så mycket på att ryssarna älskar honung, liksom tyskarna.  När de kom körde de sönder allt. Allt! Och så krävde de att bli bjudna på honung! Varifrån skulle de få honung när allt var förstört?

Familjen bodde alltså kvar på sin gård i Silla. Den var lite för stor i kommunisternas smak. De var vad som sovjeterna kallade ”kulaker”. De var inte storbönder i vanlig bemärkelse. Men gården var ”för stor”. Kommunister bankade på dörrar och fönster och skrek: ”Djävla fascister! Snart är ni i Sibirien!” och andra otrevligheter. Men mamman hade en god vän som jobbade på kommunhuset, en vän som absolut inte var kommunist. Det var fler som räddades på detta sätt, men de fruktansvärda är, att man måste uppnå begärt antal deportationsoffer, så det var andra som fick åka istället. Det var anledningen till att så många barn deporterades. Var det en man som skulle iväg, och han inte var hemma… Ja, då tog man vem som helst.