.

En vinterbild från trakten av Tartu.

Det är vinter i Estland. Jag undrar... Väderkunniga sa, att om några år är det slut med snöiga vintrar i Stockholmsområdet. Då kanske man måste åka norrut i Sverige eller österut till Estland för att uppleva snö igen. Det är den sibiriska kölden som gör vintrarna så kalla på andra sidan Östersjön, och det kommer den nog att fortsätta med lite längre. Bara ett par graders mera värme räcker inte för att ta kål på den.

Felix ringde och påminde oss om en film på SvT1 i dag. Den heter Ungdomsfängelset och handlar om ett fängelse i Ryssland för ungdomar som är så unga att de får reducerat straff p.g.a. låg ålder. Där finns alla sorters förbrytare: tjuvar och mördare. Flera mördare. Alla försäkrade att det var ett avskyvärt brott, men ändå är det tydligen inte så ovanligt ändå att mycket unga människor dödar varandra. Men när man ser deras obeskrivliga uppväxtmiljö förstår man, att det mycket väl kan hända vad som helst. En ung brottsling sa. som nästan självklart, att "mamma mördade mormor."

Tänker man dessutom på de siffror jag presenterat under två dagar, då blir man på det klara med vilket fruktansvärt samhälle detta är.

Och så var livet i hela Sovjetunionen. Utan regler. Mycket sprit. 1978 frågade vi en ung släkting hur han överlevde i det samhället. Han pekade på vodkaflaskan han höll i handen. Han är förresten död nu.

En annan sak som jag upprördes över i början på 1990-talet och skrev och protesterade emot, utan resultat naturligtvis, det var ett inslag i Aktuellt där Jarl Alfredius först visade hur fångarna levde i de baltiska länderna, och sedan ställde frågan till några politiker: ”Ska vi skicka bidrag till länder med sådan fruktansvärd fångvård?” Ja, det var eländigt. Smutsigt. Hopplöst. Men. Vad Alfredius inte visste, det var 1. Det var inte bättre i hemmen i många fall. 2. (Och detta sa faktiskt Alf Svensson till honom:) Det är sovjetiska fängelser. Man har inte hunnit göra några förbättringar ännu, men det blir säkert bättre. Ge dem tid. Och pengar. Annars tar det längre tid för förbättringar.

Men jag förstod att när ett land blir fritt. Då ska alla ta varandra i hand och dansa och ropa: "Hurra! Nu kan vi göra det bättre i fängelserna!"

Eller ett annat inslag i SvT från den tiden. De skulle åter beskriva hur fängelserna var i det nyss befriade Baltikum.

Först: Litauen. Förfärligt.

Sedan Lettland: De visade en kvinna vars man helt enligt rånarnas planer mördades kallsinnigt när de skulle råna en bank. Hon ville att männen skulle dö för det de gjort. Det tog reportern som intäkt för att de baltiska folken är så hemska, att de vill att mördare ska dö istället för att sitta i fängelse. Hur naiv får man vara när man gör TV-program? Det är faktiskt ganska vanligt att även svenskar önskar död åt den som mördat deras anförvant. Eller hur? Och helt mänskligt. Det är ju därför vi har domstolar!

Estland presenterades som tredje land i den filmen. Men där visade man en fånge ur den ryska maffian, som hade det mycket bra i fängelset. Han betalade naturligtvis bra ”hyra”, även om det inte sades i programmet. Istället, för att tala om att Estland är ett ovärdigt land, som inte borde få vara fritt, hade man i programmet om fängelserna ett långt inslag om att judar hade mördats i Estland under den nazistiska ockupationen 1941 - 1944, och att det fanns hemska, fruktansvärda ester som deltagit. Jo, det är fruktansvärt med judeförföljelser, men det är fruktansvärt med förföljelser av andra människor också. Men de baltiska folken är det helt godkänt att misskreditera. Jag ringde till reportern som gjort programmet. Först talade jag med en kvinna som råkade säga att ”han visste att någon skulle höra av sig”. Och sedan fick jag någon märklig förklaring av honom själv till att han tagit in inslaget i programmet om fängelserna. Så märklig att jag faktiskt inte kan komma ihåg vad han sa.

Naturligtvis har de flesta svenskar inga minnen av alla konstiga TV-program och artiklar som behandlade de baltiska länderna under 1990-talet. Ja även slutet av 1980-talet också. Jag har samlat en del i en pärm. Kanske berättar jag mer en annan gång, men det gör så ont i mig när jag tänker på allt, så jag vet inte om jag kan.