.

Jag antar att jag måste förlåta Sverige nu. Det är inte lätt, kan jag lova, men det känns nödvändigt.

Sveriges solidaritetsförklaring, antagen av riksdagen 16 juni 2009.

Sverige kommer inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör ha förmågan att kunna ge och ta emot stöd.

Alltså: Sverige åtar sig att hjälpa Estland om landet angrips. Nu måste Sverige visa att Estland är ett land värt att försvara. Äntligen!!

Men jag kommer i alla fall att berätta om allt jag hört sett och skrivit under de år som gott, trots att det betyder att jag visar hur störd jag är över att Sverige inte förstod att Estland egentligen är ett land som tillhör Norden. För en tid sedan hörde jag någon, jag tror det var Bildt, som sa Norden-Baltikum angående något viktigt. Då kändes det också bra.

 

 

Jag tänkte ta det här i dag:

 

Till Expressen med anledning av meningsutbytet mellan Staffan Skott och Jenny Lindahl.

98.11.24

 

Vad är det för mening att jämföra Hitler och Stalin?

 

Vad är det för mening att jämföra lidandet?

 

Varför frågar vi ”vem utsatte människor för dert värsta lidandet?”

 

Vad spelar de för roll?

 

De döda är döda.

 

Ibland svalt de till döds.

 

Ibland gasades de till döds.

 

Ibland frös de till döds.

 

Ibland sköts de till döds.

 

Ibland arbetade de ihjäl sig.

 

Alltid lika rädda.

 

Alltid med döden i ögat.

 

Varför ska det ena vara värre än det andra?

 

Varför lever vi?

 

Vem ger någon rätten att beröva sina medmänniskor livet?

 

Varför ska vi gradera våldet mot mänskligheten?

 

Att dö en kvalfylld död påbjuden av en galen, känslokall massmördare, måste väl alltid vara grymt?

 

Att skiljas från sin familj, föras under förnedrande och fruktansvärda former till en oviss tillvaro i något som mest påminner om helvetet, är det inte alltid lika grymt?

 

Att se sina kära skjutas till döds utan att det finns någon anledning. Att alltid leva med skräck och oro. Att aldrig sova lugnt på natten. Om man överlevde.

 

ATT ORDEN ”Vi ska ej göra anspråk på er jord under evig tid” bara betydde 20 år, och sedan innebar total stöld av både materiella och mänskliga värden. Och ingen brydde sig om det.

 

Kan vi bara stå och se på när våra medmänniskor bestjäls på allt? Kan vi sedan bara skaka på huvudet när någon bara skaka på huvudet när någon försöker skyla över stölden med att det finns en annan diktator som är värre? Finns det något mer att ta när man bestulit människor på deras ägodelar, livslust och framtidstro? Ja, rätten att få ha sina känslor.

 

Hur kan det i ena fallet vara det värsta brott som begåtts mot mänskligheten och i det andra fallet vara ursäktat av: dumhet, inbördeskrig, revolution ”några liv kostar det alltid” etc.

 

Varför ska vi ibland räkna de döda, och ibland inte räkna de döda?

 

Frågandet kan fortsätta. Men det är ju meingslöst. Svarert finns ju någonstans i legitimiteten. I de ena fallet har det i rättegång förklarats att det rör sig om brott mot mänskligheten. I det andra har vi t.o.m. hyllat mördarna/ideologerna. Som Jenny Lindahl och hennes kamrater gör. Somliga säger at det har ju gått så lång tid. Vi måste acceptera historien. Vi frågar: vad har då inte hänt under dessa år?

 

 

Om ett brott, en lögn blir tillräckligt omfattande, då blir det en sanning.

 

Med vänlig hälsning

Karin

 

 

Jag fick inte in det i tidningen, men jag fick ett svar på posten av Håkan Jeansson där han bl.a. skriver: Det krävs mer än en – och för sig relevant – brottskatalog som din.

Ja, ja. Men jag är bara en!

 

Nej, i morgon måste det bli något skoj.