.

Ja, man kan undra varför jag håller på med det här. Jag sa visserligen att jag är förälskad i Estland. Ja, utan tvekan. Jag är också förhäxad. Jag älskar kulturen, de gamla sagorna och sägnerna, och det mystiska, att man vet så lite om människorna i det förhistoriska Estland. Man måste också komma ihåg, att från 1200-talet när deras frihet i realiteten förlorades, och de inte längre var riktiga människor, då skrevs det så lite om dem. De var så himla ointressanta, att de kunde behålla sin gamla kultur i fred. Visserligen tvingades de till dop, men ansåg själva att det inte var på riktigt, så de kunde glömma det och fortsätta tro på sina egna gudar. Vilka gudar då?

Jag lärde mig först, att esternas gud var Tara, eller Tarapiita, som Henrik av Livonien berätta om när han beskriver Estlands historia mellan 1180 och 1227. (En liten lustighet är, att han direktöversatt heter så, Henrik av Livonien, men på svenska har det blivit Henrik av Lettland. Livonien var ett område bebott av livonerna mellan letgallerna i söder och esterna i norr. På den tiden när det inte var några stater i det här exotiska området.)

Tarapiita såg att missionärerna kom in i riket. Han såg när de försökte få människorna att överge sina gamla sanna gudar för den, i deras ögon, ende guden. Tarapiita såg det som helt omöjligt att någon skulle överge honom så där helt plötsligt, så han brydde sig inte om det. Han slog sig till ro helt enkelt. Tills en dag. Ve och fasa! Han hade förlorat sitt folk! Så gott som alla var döpta i den nye gudens namn. Han reste sig i hela sin skönhet högst uppe på Ebavereberget. Hans röst var så stark att den hördes vida kring.

Jag hittade verkligen en bild på Tarapiita när han i sin ilska förvandlade sig till drake på berget.

 

Mitt folk!

Aldrig hade jag kunnat tänka mig detta!

Förstår ni verkligen inte vad ni gör?

Här har jag vakat över er i alla tider.

Jag har hjälpt er genom hungersnöd och svårigheter.

Genom hårda stormar har jag lyft era båtar.

Jag har stöttat er i sjukdomar och elände.

Men aldrig

aldrig

har jag sagt åt er att döda varandra.

aldrig

har jag sagt att om ni inte tror på mig väntar ett helvete.

Aldrig har jag sagt åt er att föra krig i mitt namn.

Varför, oh varför, har ni lyssnat på de männen som sagt åt er att glömma mig?

Varför kan ni tro att något gott kommer ur en tro där man dödar varandra?

Hur kan ni tro att man får ett liv efter detta?

Ett liv för dem som dödar andra

men för dem som lever lugnt i sin gamla tro

väntar en eld,

en evig skärseld.

Hur kan ni förneka mig, er Gud och istället välja en sådan grym tro?

 

Jag lämnar er nu.

Jag kommer stanna på min ö, och omges av dem,

som inte förkastat mig.

Jag återkommer inte förrän ni ber mig.

Det kan inte dröja länge.

 

Taarapiita lyfte sina stora vingar mot skyn, och under ett fantastiskt oväsen lämnade han Ebavereberget.

Kvar fanns människorna.

De arbetande, strävande och ändå fattiga människorna.

De som hela sitt liv kämpade för mat och överlevnad.

De som hoppades på ett liv efter detta, ett bättre liv.

Till Paradiset skulle de återfödas.

Visste man det orkade man också med detta hårda liv.

Vad brydde de sig om att andra dödades för denna nya tro.

Dog gjorde man ju i alla fall.

Och Taarapiita hade aldrig talat om ett paradis eller något annat liv efteråt

 

Så har jag alltid trott att det gick till. Men så träffade jag Annika, och hon pratade om något hon kallade ”maausk”, naturtro. Ja, jag nämnde det tidigare, och har sedan försökt hitta fakta om naturtron. Jag har läst Ebbe Schöns bok om älvor och troll.

Vårt hus är inspekterat av den estniske shamanen Enn Parve. All dålig energi är borta. På vissa ställen kan man sitta och bli mer kreativ. Jag har inte sett små varelser, men Enn Parve ser ju ”de små” överallt. Då måste de ju finnas. Och han vet väl. Han är känd arkitekt och arbetar på kommunalkontoret.

Nu ska jag läsa Mellan naturalism och religion, Filosofiska uppsatser av Jürgen Habermas, 2007. Sedan får vi se om jag förstått något.

Just nu kommer meddelande om att en svan nödlandade på Natos flygbas i Tapa i Estland. Snälla människor tog hand om henne, och sedan kunde hon försvinna mot söder.

 

Ett utskott från den kinesiska folkkongressen har besökt fiskodlingar i närheten av vårt boställe.

Det var ju synd att ingen från Baltikum blev hög tjänsteman i EU. Det fanns faktiskt två kandidater. F.d president Vaira Vike- Freiberga från Lettland och president Toomas Hendrik Ilves från Estland. Tänk om EU vågat utse någon från så små länder!