.

I dag var vi på Nationalmuseum och såg Caspar David Friedrichs målningar. Det var spännande!

Presentation av utställningen:

Caspar David Friedrich, den tyska romantikens ledande målare.

Caspar David Friedrich (1774–1840) räknas idag som en av giganterna i tysk konst. Som landskapsmåleriets store särling under 1800-talet gav han sina motiv en ny karaktär och en poetisk djupdimension. I Friedrichs suggestiva bildvärld gestaltas tillvarons stora frågor i mötet mellan människa och natur.

Naturen som spegling av det gudomliga

Ingen konstnär har som Friedrich gestaltat romantikens tro på en besjälad natur genomsyrad av det gudomliga. Hans bilder förmedlar en stark känsla av en andlig närvaro under verklighetens yta. Denna dubbelhet ger Friedrichs konst en fascinerande och gåtfull dimension.
Enligt Friedrich skulle endast konstnärens egna känslor bestämma konstverkets karaktär. Man skulle inte endast måla vad man såg framför sig utan även vad man såg för sitt inre. Landskapsbilden blev därmed även något av ett självporträtt.
Utställningen koncentreras främst kring tre teman: Bergen, Havet och stranden samt Träden.

Ja, det var bitvis mycket laddat av naturens mystik. Kvinnan som står vid solnedgången och njuter… Jag tyckte mycket om den. Den bilden som finns som affisch.

Vi hade stämt träff med Ants kollega Bengt på utställningen, och av någon outgrundlig anledning talade vi om Estland. Bengt berättade att han bodde på Dalarö när han växte upp, och han minns mycket väl de estniska flyktingbåtarna. Han brukade klättra upp på en höjd och sitta och titta på när de kom.

Här har jag saxat ur Dalaröbladet nr 1 2004. Skrivet av  Jan Johansson

Många på Dalarö har egna minnen om Balterna som flydde undan krigets fasor och landsteg här på Dalarö.

En torsdagsmorgon för 25 år sedan satt jag på mitt kontor i min tidigare roll som turistchef i Haninge. Jag var på jakt efter Ilon Wikland. Var skulle jag nå henne? Genom ett samtal till Sverigehuset i Stockholm och ett vänligt bemötande av deras telefonist fick jag reda på var Ilon Wikland befann sig i världen – jag fick telefonnumret till en av Svenska Institutets lägenheter i Paris. Efter flera påringningsförsök nådde jag till slut Ilon Wikland och vi fick en god kontakt.

Detta möte ledde till intressanta och innehållsrika upplevelser samt berättelser som jag fick glädjen att ta del av. Ilon Wiklands ord och bilder öppnade världar som sträckte över det som jag redan kände till  som en nyfiken, infödd Dalarö-bo och hängiven skärgårdsbo. Efter flera veckors väntan hade vi kommit överens om att träffas, Ilon Wikland och jag.

Haapsalu – Dalarö

Hennes andra möte med Haninge och Dalarö – det första ägde ju rum när hon 1944 landsteg vid Dalarö efter flykten från hemstaden Haapsalu - resulterade senare till ett antal teckningar som, ledde fram till en serie litografier. Ilon Wiklands litografier över födelsestaden Haapsalu i Estland, ankomsten vid Dalarö 1944, och andra motiv kring denna livsresa fick sedan smycka många offentliga rum hos privatpersoner, företag och myndigheter.

Nu, 60 år senare, skall vi minnas allt detta som skedde när Sovjetstyrkorna närmade sig Tallin, då många ester bestämde sig för flyktvägen över Östersjön. Det var ett stort risktagande för människorna där de färdades i nattens mörker på vagnar bakom hästar längs Estlands kuster mot någon lugnare plats på stranden vid Dagö eller Ögnu. Det fanns ingen uttalad plats att samlas vid, det viktigaste var att haka på där en skeppare eller någon annan kunnig sjöman kunde föra fartyget mot friheten. Segelfartyg och fiskebåtar på öppna, ostyriga farvatten – men mot kuster som kunde skydda, på andra sidan Östersjön.

Wohin fahren Sie?

De flesta for i nattens skymning och hade endast delat hemligheten om sina flyktplaner med sina närmaste grannar. Kanske möttes man sedan i samma båt någonstans ute på havet, kanske inte.

Historier berättar om periskop som dök upp genom havsytan. Det kunde vara ubåtar under flagg med hammaren och skäran eller med hakkorset. När de dunkla, uniformsklädda gestalterna uppenbarade sig kunde man höra ropen och de uppfordrande frågorna: ”wohin fahren Sie?”. Då var det de tyska ubåtsofficerarna som ville veta. Om svaret blev: ”Nach Deutschland, Boot fahren.”, så svarade officerarna ”Gute Fahrt!” och lämnade i fred.

Ryska ubåtar – Svenska patrullbåtar

När den mörkaste delen av natten inträdde, släcktes lanternorna ned och kursen ändrades mot svenska farvatten. Om de ryska ubåtarna i stället hade mött, hade de flyende fartygen sänkts under färden. När den svenska skärgården äntligen nåtts mötte i regel någon svensk patrullbåt, redo att bistå i rollen som lots och navigera den värdefulla lasten av människor till Dalarö.

Efter fem dygns strapatser över Östersjön anlände Ilon Wikland och hundratals fler landsmän och landsmaninnor vid Dalarö Hotellbrygga den 25 september 1944. Den 26 september drog en kraftig storm över Östersjön och många flyktingbåtar kom aldrig fram. Historien får oss nu att minnas dessa människors livsöden av glädje och lidanden och att hedra de liv som släcktes av havet.

Många har egna minnen

På Dalarö minns många skärgårdsbor dessa händelser. Men tiden rinner snabbt iväg och för att vi ska påminnas om historien och föra denna vidare till nya generationer, kommer nu ett minnesmärke att resas intill Tullhustomten på Dalarö.

Den 25 september 2004 riktar vi tankarna mot människorna som lyckades med strapatsen att nå Dalarö och andra platser utefter vår kust.

Minnesmärke

Omkring 6 500 balter nådde sin tillflykt i Dalarö, till Sverige kom totalt 30 000 baltiska flyktingar. Haninge kommun har bidragit med den största insatsen till ett minnesmärke. Konstnären Ursula Schütz, Haninge, har gjort detta minnesmärke som hon givit namnet Flykt och Hemkost.

Föreningar som arbetat med genomförandet är Haninge – Haapsalu Vänskapsförening samt Södra Skärgårdens Intresseförening. I övrigt har en stor del föreningar på Dalarö, estniska föreningar, företag och enskilda personer medverkat till att detta projekt kan genomföras.

Minnesmärket ska symbolisera samförstånd länderna emellan och utvecklingen av gemensamma vägar kring utbildning, kultur och forskning.