.

En vinterkväll i Gamla Stan.

Jag minns en vinterkväll när vi promenerade genom Gamla Stan i Tallinn. Det var lagom kallt och vi gick lugnt på gatorna. Mörkret lade sig och gatlyktorna tändes. Och det blev sådan stämning.

Så hittade jag de här bilderna, och kom ihåg. Det var just så magiskt som det bara kan vara i Estland.



Det skulle lika gärna kunna vara medeltid i Tallinn. Eller hur?
OK, OK, det är uteserveringar på bilden, och det fanns nog inte då, men annars...

Konditori Maiasmokk, presidenten mm

Maiasmokk är ett gammalt konditori, som Ants föräldrar ofta besökte på 1940-talet. Det är en härlig gammaldags stämning med de mörka borden, de vita dukarna, stora fönster och högt i tak. Man ska sitta där på kvällen och se ut på gränden där nere. Någon går lite snabbt förbi. En bil kör sakta genom gatorna, trots att han inte får parkera i Gamla Stan. Vi tar en kaffe och att glas Vana Tallinn, och känner hur vi förflyttas bakåt i tiden. Efter några timmar går vi ned och fortsätter småpratet i gränderna i gatljusens sken.

Hela Gamla Stan är kulturklassat av FN, och det känns helt rätt.

Förresten var vi på båten på väg till Sverige dagen efter Maiasmokk, vi gick på kaféet och beställde kaffe och Vana Tallinn, och det var tre gånger så dyrt! Javisst ja, vi är på väg till Sverige.

I juli var det medeltidsfestival här, men då är inga gatljus tända. Det blir en helt annan känsla. Dessutom är Gamla Stan numera så turistinriktat. Det är egentligen ingen nackdel. Turisterna behövs, men det blir annorlunda.

En sommardag satt vi på en uteservering på Venegatan (Ryssgatan) i en båt, som var uppställd på gatan. Vi blev varse att en man ställde sig i ett hörn en bit från oss. Han betraktade allt och alla på ett forskande sätt. Sedan tog han fram en telefon och pratade i den. En stund senare kom en officiell bil körande på gatan. Den stannade framför en pizzeria bredvid oss. En man gick ur bilen och in på pizzerian. Och så klev president Rüütel och hans hustru Ingrid ur bilen och gick in på pizzerian. Det var lite kul. Ants kunde inte låta bli att gå fram till vakten i gathörnet. ”Går presidenten ofta på pizzeria!” ”Ja, sa vakten, han älskar pizza.” Helt lugnt och fridfullt. Och Ants kom tillbaka i Båten. Då var vi mitt i alla händelsers centrum.

Vi har träffat dem en gång till. Det var i Väike Maarjas kyrka när presidenten skulle plantera en ek, enligt traditionen för Wiedemanns språkkonferens. Den gången var vi inte med p¨å själva konferensen. Vi bara var med i kyrkan. Och självklart var det speciellt att presidenten var på besök. Sådana saker är så viktiga, att det visas på kvällens Aktuaalne Kaamera.

I går satt vi och pratade lite om små länder och deras kultur. Jag sa naturligtvis, att jag tycker det är jätteviktigt att vårda varje lands kultur. Sedan tror jag att jag inte förklarade färdigt hur jag tänker. Men jag menar, att livet blir rikare om vi tänker lite olika. Själva blir vi tryggare om vi vet hur livet varit tidigare, och vi fortsätter traditioner. Och jag tänker på den judiske man, som förklarade att han känner en sådan trygghet i att veta hur hans förfäder levt, i att kunna sin historia, och det är bra många år bakåt det. Så långt tror jag inte vi kan veta.

Och det är intressant att man tydligen får sina anlag, sin personlighet som arv av sina förfäder. Det är intressant att Ants och Hanno är lika på flera sätt, trots att de levt helt åtskilda tills de var över femtio år. Men vi kan skratta gott åt att de tänker och reagerar likadant ibland. Och tänk på att barn i samma familj, som uppfostras likadant (om det går) ändå kan bli så olika. (Eller tänk på forskningen om tvillingar som adopterats till olika familjer.)

Jag såg i dag ett program om filosofen Peter Singer. Han har en övertygelse om att man inte ska ge livsuppehållande vård in absurdum. Det finns en gräns, när meningen blir meningslös. Både för spädbarn och gamla. Han jämförs med Hitler. Och även om jag kan förstå vad han menar, blir jag verkligen rädd för att hans tankar ska bli norm. Det finns så många idioter, inte bara Hitler och Stalin, utan många, många andra som också skulle kunna använda sig av en sådan filosofi och på det sättet ta sig rätten att mörda, som diktatorerna och deras medhjälpare alltid har gjort. Och kommer ni ihåg? Vad sa stalinisten Sven Wollter: ”Några offer krävs det alltid” sa man för att rättfärdiga sina åsikter om att vi inte kan leva tillsammans allihop.

I dag blev det lite pladdrigt, men det kanske blir bättre i morgon. Vi får se.