.

Tankar under en helkväll i Berlin

c

Berlinmuren för 20 år sedan och Berlinmuren i går. Det var lättare att fälla den i går.

I går kväll satt vi vid datorn och njöt av firandet av de tjugo åren efter Berlinmurens fall. Tyvärr var det en longör med bilder av fötter över en mur, men istället hann jag tänka då på vad det var som förklarade Ülos fantastiska glädje när hans lille son sprang emot honom på flygplatsen i Tallinn. Jag hade naturligtvis underlåtit att berätta, att han dagen innan stått framför muren i Östberlin och sett ljusen i Västberlin, och visste av hela sitt hjärta, att dit, till det fantastiska ljuset skulle han aldrig få komma. Han var en av de utestängda. Så nära och ändå så definitivt slutet för honom.  Därför blev glädjen över att få omfamna sin son i Tallinn så stor.

Jag var i Spanien med mina föräldrar i augusti 1961. Vi levde helt utan tidningar och nyheter under två veckor. Vi åkte tåg genom Europa på hemresan, och vi undrade vad som hänt. Något allvarligt måste det vara. Vi såg det på människorna. Och någonstans, när vi for genom Tyskland, steg någon på tåget och jag kunde se rubrikerna i tidningen han höll i handen. En mur! De har byggt en mur genom Berlin. Jag kommer aldrig glömma hur chockade vi blev.

När vi var i Berlin 2003, då var muren borta, men vi såg däremot den psykologiska muren i Estland 1978, när soldater med laddade gevär och hundar med munkorg vaktade våra steg när vi först gick av och efter tio dagar gick på båten. och när vi passerade tullen i Tallinn några gånger innan de sovjetiska soldaterna drog sig tillbaka 1994, även om de då var utan både gevär och hundar..

Och jag glömmer aldrig när Michail Gorbatjov i sitt tal till Nobelstiftelsen i Oslo 1990 sa de fantastiska orden: "Balterna förstår inte hur mycket de har att tacka Sovjetunionen för!"

Det skulle ha varit intressant om han sagt åtminstone en sak, som de kunde vara tacksamma för. Bara en. Men härom sommaren när det var en finsk-ugrisk fest med flera finsk-ugriska folk, då sa Putin (om jag minns rätt, så var det han):

"Balterna ska veta att de har Sovjetunionen att tacka även för sin nuvarande välfärd."

Men det är glädje vi känner nu, och det är nog lite svårt att riktigt förstå, att så nyligen fanns denna järnridå genom Europa. Med eller utan betong. Våra barnbarn reser nu med oss till Estland, och det är så självklart för dem. Kan de någonsin tänka sig att Europa var så uppdelat? Och förstå allt det innebar? Och må de aldrig få uppleva något liknande i Europa igen