Nov. 3, 2009, en hjälte
Tänk om jag hade haft papper och penna med mig! Men jag var helt oförberedd. Numera finns det alltid ett litet block med en penna i min handväska så jag kan skriva ner vad jag hör. Men det här var någon gång i mitten av 1990-talet.
Vi for direkt till Rakvere. Vi skulle få träffa en av de stora männen i Estland. Peep Kärp. Han var en känd journalist, författare och även en högt respekterad kommunalpolitiker i staden. Men han hade också varit en av skogsbröderna.
Jag var trött efter resan, hade sovit dåligt på båten, som vanligt, och tänkte att jag alltid kan återkomma en annan gång om jag inte kommer ihåg allt han berättar.
Han levde i ett litet småhusområde strax utanför staden. Han visade oss sina rabatter med grönsaker och blommor. Han hade ett hemgjort mycket sinnrikt system för automatisk bevattning av blommorna. Vi satte oss i trädgården och han berättade att han byggt huset själv när han kom tillbaka från Sibirien.
Det var en hjälte som berättade. En gammal, trots allt obruten man, som inte längre var rädd för någonting. ”Har man en gång sett ondskan i ögonen, då vet man att den alltid finns, även om den ibland gömmer sig.”
Han vågade säga sanningen till makthavarna, han hade redan varit i helvetet, och visste vad det innebar, det gick att överleva, och man får inte brytas ned av sjuka makthavare.
Han var också en hjälte därför att han hade hjälpt Hannos pappa Rein i Sibirien. Rein var dömd efter den där speciella paragrafen som man tog till när den åtalade inte gjort något brottsligt. Rein var gift, hade två barn och bodde i en lägenhet i Tapa. När han förstod att han var eftersökt skiljde sig paret. Det var också farligt att leva ihop med en ”folkets fiende”, så för att rädda fru och barn måste man skiljas. Sedan gömde han sig på annan ort. Han arbetade och hoppades att ha inte skulle hittas. Men det blev det värsta scenariot. Han hittades, sattes i källaren i KGB-huset och dömdes till 25 + 5 år i hårt arbetsläger. Och där blev han så svårt sjuk, att det var verklig fara för hans liv. Då räddade Peep Kärp honom genom vanlig mänsklighet. Det var farligt att hjälpa någon, som var sjuk. En sjuk människa hade inget värde, en sjuk människa kan inte arbeta. Det var bättre att de sjuka dog så fort som möjligt. Men Peep Kärp klarade inte att se en vän gå under. När Stalin hade dött, och lägren började tömmas, då släpptes också Rein och Peep. Hanno minns naturligtvis med total klarhet synen av sin pappa, liggande orkeslös på en bår, och Peep Kärp som en av dem som bar hem honom.
Han var skogsbroder. Hade gömt sig undan de sovjetiska soldaterna, men visste, att det fanns förrädare överallt. När som helst kunde någon avslöja honom för egen vinnings skull, eller bara för att man skulle göra det.
Och en natt 1949, när han låg och sov gömd på en vind, då hörde han steg i trappan. Och han förstod redan då, att nu kommer de! Därefter blev han skickad till arbetslägret i Sibirien.
Där satt jag och lyssnade. Jag var så oerhört trött. Jag minns så lite av allt han berättade. Men som tur är har han själv skrivit om allt han varit med om. Jag måste lära mig läsa estniska snabbt!
Några år senare kom vi till Tallinn på annandag jul. Vi hade bestämt oss för att vi skulle träffa Peep Kärp igen innan det blev för sent. Men det var redan för sent. Han dog just denna annandag strax innan båten kom fram.
Det här är boken "Biljett till det kalla landet" av Peep Kärp utgiven 1991.Han har skrivit fler.
Det fanns ett program i P1 som hette Klarspråk. Dit ringde man och lämnade ett inlägg, och olika människor besvarade det. Det kunde vara makthavare och andra som det berörde. Jag lyssnade en morgon på programmet. En man från Göteborg var mycket upprörd över att Andres Küng, sverigeest, hade sagt att esterna i Sibirien var som judarna i Hitlertyskland. "Ingenting kan jämföras med judarna och förintelsen. Från Sibirien kunde man komma hem levande." Jag fick en stor klump i magen. Ringde in själv, och dagen därpå fick jag höra mig själv säga: "Inte förrän vi läst lika många böcker och sett lika många filmer om Sibirien, som vi sett från förintelsen, inte förrän då kan vi säkert jämföra."
Nu börjar det komma alltfler berättelser om deportationer och arbetsläger. Jag har till och med hittat en bok skriven av en liten ryska, en dagbok, fullt jämförbar med Anne Franks dagbok. Men det är så tyst om alla dessa böcker...
I senaste numret av Axess skriver de om kravet på "politisk korrekthet", är det orsaken till tystnaden?