.

I dag ska jag berätta om hur det kunde gå till när man behövde eller hade en bostad i Tallinn under ockupationen. Ingenting var enkelt. Ingenting var självklart. Osäkerheten skulle genomsyra allt.

Tallinn uppifrån

Elisabets lägenhet

Elisabet var förtvivlad. Deras hem hade invaderats av främmande personer så fort tyskarna lämnat staden och kommunisterna fått makten. De hade tvingats flytta till Kaukasus. Elisabet själv, hennes dotter, mamma och syster. Men de kunde inte bo där. Förhållandena var mycket svåra därborta, även om klimatet var fantastiskt. De var inte hemma. De måste tillbaka till Tallinn, där de hade levt sina liv dittills. Visserligen hade de flyttat in till mormors lillebror, som hade bott där så många år, men inte ens han var ”hemma” här. Det hade varit så stora förändringar sedan Stalin kommit till makten, och morbror ansågs misstänkt, eftersom han var så ordentlig.

En dag orkade de inte kämpa längre; de packade sina få tillhörigheter och tog tåget till Estland. Gick det så gick det!

Naturligtvis hade de inte någonstans att bo. De hade förlorat rätten till sina hem när huset förstatligats och ryssarna flyttat in. Men som tur var fanns det människor som förbarmade sig över dem. De fick bo hos än den ena än den andra för kortare eller något längre tid. När Elisabets dotter Anne till slut tvingades bo på en balkong tappade Elisabet tålamodet och skrev ett brev till Sovjetunionens president Kliment Vorosjilov där hon förklarade sin svåra belägenhet, och att hon var helt oskyldig till att hennes föräldrar varit förmögna. Hon berättade allt om sitt liv och vände helt ut och in på sig själv. Hon kände att hon förnedrade sig till den milda grad, men såg ingen annan utväg. De måste ha en egen bostad!

Till sin förvåning fick hon några månader senare en kallelse till Estlands kommunistpartis ordförande Ivan Käbin. Hon skulle komma till hans kontor påföljande fredag.

”Vi har igångsatt bygge av nya bostäder där en lägenhet är avsedd åt er.”

Elisabet trodde knappt sina öron. Hon hade lyckats! De skulle äntligen få en egen bostad. Ett eget kök. Riktiga rum att sova i. Få vakna utan att känna att man är i vägen. Att alla hör vad man säger.

De gick till gatan ofta. När det fanns en trappa till deras våning gick de uppför den, och kunde så småningom titta in, drömma och börja planera för hur de skulle bo.

En dag var lägenheten klar för inflyttning. De tog sina tillhörigheter med sig från den vännen de hade tillbringat natten hos. Äntligen! Nu skulle de bli bofasta.

När de stod utanför sin nya dörr, såg de att den var uppbruten! Förtvivlat såg de på varandra. Vad var detta? Försiktigt öppnade de dörren. Nej, det fanns inget tvivel. Några främmande människor var i lägenheten. Alldeles tydligt hade en familj flyttat in! I deras lägenhet!

De stirrade på inkräktarna, men förmådde inte säga något.

”Vad stirrar ni på? Vi har ingenstans att bo. Vi flyttade in i morse. Vi måste ju bo någonstans!”

Sa de på ryska.

Och det var just det. De var ryssar. Och mot ryssar visste de att de inte hade någon chans.

Men de kunde inte bara ge upp. Elisabet for till den kommunala sovjeten.

Först beklagade de bara. Som vanligt var de irriterade. Man talade aldrig vänligt till medborgarna, och i ett så här svårt ärende var det ännu mer omöjligt.

”Men se här.” Elisabet visade fram kontraktet hon fått från ordförande Käbin. ”Här står att han ska bli underrättad om när vi flyttar in.”

Då hände det något. En oro kändes i rummet. Elisabet blev tillsagd att återkomma om ett par veckor. Och utan något avsked lämnade tjänstemannen lokalen.

Ytterligare några veckor tillbringade de hos olika vänner men en dag kunde de verkligen flytta in i sin egen lägenhet.

Kanske var det tur att Elisabet skrivit till Vorosjilov. Antagligen hade han gjort klart för Käbin att detta var ett speciellt ärende som skulle följas upp, och troligtvis var det därför Käbin skrivit att han ville underrättas om inflyttningen. Och detta var den enda anledningen till att de inkräktande ryssarna kunde flyttas! Vilket rättssamhälle!

Reet tar semester

Reet och hennes man hade en lägenhet i Tallinn. En bra, lagom stor lägenhet. De hade bott där i flera år, och nu skulle de ha årets semester. De hade förberett en resa till släkten i Pärnu.

De fick en fantastisk vecka. Sol och bad och god mat. I alla fall jämfört med vad de åt till vardags. Nu hade de lite mer tid att söka efter något extra. En dag fick de till och med tomater hos en vän, som hade en liten odlingsplätt.

Belåtna for de hem med tåget, och promenerade den sista biten hem. De gich uppför trapporna och satte nyckeln i låset. Något var fel. Men det var ju rätt nyckel! De försökte. Och försökte. Till slut kom en granne ut i farstun. ”De har bytt lås.” sa han. Och såg så konstig ut. Vände ryggen till och gick tillbaka in i sin lägenhet.

Reet och hennes man såg på varandra. Förskräckta. Gick ut ur huset och sökte upp en vän där de kunde sova över natten.

Nästa dag gick de till sovjeten och frågade vad som hänt.

Mycket ovänligt skickades deras ärende mellan några män och kvinnor. Till slut förbarmade sig en kvinna över dem och sa lugnt: ”Ni får skaffa en annan bostad. Den ni hade är upptagen av andra.”

Efter ytterligare sökanden och kontakter fick de så hela historien klar för sig. En KGB-familj från Moskva hade spanat in deras lägenhet. När Reet och hennes man for på semester lät den främmande familjen dyrka upp låset, bytte ut det och flyttade helt enkelt in.

För Reet och hennes man återstod bara att börja om. Ingenting av det de lämnat kvar i lägenheten fick de hämta.