.

Rakvere teater. Den gamla herrgården som blivit teater. Här är det en härlig stämning i caféet, där inne. Där brukar vi sitta och fika. Vi kom inte dit nu i höst eftersom jag blev sjuk. Men vi ska se någon bra pjäs i vinter!

Det är verkligen intressant med historia. Man måste sätta sig in i vid vilken tid allt händer. Men en sak som är märklig är hur grymt livet varit för många människor.

Vi var i dag på en föreläsning om "Storfurstar och tsarer i Ryssland". Om man är intresserad av Estland kommer man inte förbi Ryssland, så när jag fick inbjudan till en föreläsningsserie om Ryssland, då tackade jag "ja" för oss båda.

Historien är grym, som sagt. Särskilt för människor i Rysslands intressesfär. Den ene härskaren är grymmare än den andre. Vare sig de är kvinnor eller män. Och de dödar hejdlöst i strider, som straff och för att de är galna. De till och med dödade sina släktingar för att komma åt makten. De har skickat folk till Sibirien sedan Ivan den förskräcklige. Och i det landet tyckte man att det var fullständigt normalt att andra folk skulle inlemmas. Och då tänker jag naturligtvis på de Baltiska staterna. De fick ändra uniform gång på gång för att rislera sina liv för andra härskares vilja och nycker. Vi har en bok med all dessa uniformer. Och det är många! Sedan gällde de att inte tänka på sig själv och sin familj, utan bara lyda order och ge sig iväg. Vägrade man, då kunde huvudet hamna på en påle istället, och det hjälpte inte familjen det heller.

En annan sak är, att Estland är omgiven av länder med stormaktsdrömmar. Ett litet land, som inte hade haft några inre strider för att skapa sig en ledare, som hade levt i det vardagliga livet med en man i varje ”kommuns” ledning, men utan strider; det landet är helt öppet för erövring. Från 1200-talet har Estland levt med olika länder, och det esterna kallar ”den goda svenska tiden” var väl kanske inte så god. Men jämfört med att ha tyska eller ryska herrar var det en god tid. Plötsligt hade den vanlige esten rättigheter gentemot den balttyske godsägaren. För tysken var esten bara ”icke-tysk”. För ryssen var han livegen, en slav utan eget värde.

Under helvetesåret 1940-1941, då var han bara inget värd. Risken att förintas var akut, och tvingades han in i Röda armén, då var han bara slaktoffer. Allt det som var viktigt för esten, det var bara föraktfullt och skulle bort. Det hann alla erfara, alla de som ockuperades av grannen i öster, men varför, varför orkade inte den svenska regeringen ta reda på sanningen innan de erkände Rysslands ockupation av den fria staten Estland? Varför frågade de inte den tidigare statsäldsten (presidenten) August Rei det, när han kom som flykting till Sverige? Eller någon annan av de 25 000 flyktingarna som visste?

Ja, jag är upprörd. Och kan inte riktigt släppa frågan. Så mycken ondska och galenskap, som funnits i Ryssland under århundraden. Mycket av det Lenin och Stalin gjorde sig skyldig till hade redan hänt i landet under tsarerna. Några av tsarerna hade liksom Lenin inte en droppe ryskt blod i sina ådror, men det vet den vanlige ryssen inte.

Det är svårt att hävda sina rättigheter när man bara är en liten myra och ingen vill förstå.