.

I gårdagens svenska tidningar finns några intressanta artiklar.

Dagens Nyheter har en ledare signerad av Lena Andersson med rubriken Beröringsskräck. Den första meningen jag fastnat för är: ”En Nation är dess kultur. Förlorar den kulturen förlorar den sig själv.”

När de balttyska grevarna och baronerna var herremän i Estland och Lettland var deras förvaltningsspråk tyska, universitetet i Tartu var för de tyska invånarna och estniskan talades av allmogen, som därmed hindrades till vidareutveckling. När först Ryssland under det senare 1800-talet och senare Sovjetunionen skulle förinta de baltiska kulturerna började de med att införa att all undervisning och allt offentligt liv skulle ske på ryska. Vad var de då, som gjorde att den estniska och lettiska kulturen bevarades? Under den tyska tiden var de den skarpa gränsen mellan folken. Esterna var ”icke-tyskar” och därmed av en sämre sort, och levde sina liv med sin egen kultur. Under den sen-ryska tiden började frihetskänslan spira. Inflyttningen av ryssar ökade.  Plötsligt kommer jag ihåg, att Ants farfar hade problem med att han inte kunde någon ryska, och en rysk hyresgäst i hans hus inte betalade sin hyra. Men han fick hjälp av en kusin, som kom på besök från Kaukasus. Han var född 1862, och hann gå ut skolan innan ryskan infördes i skolorna.

När Estland blivit fritt infördes kulturell autonomi för kulturer med fler än 3000 invånare. Det betydde att ryssar, tyskar, judar och svenskar kunde starta egna skolor och om de hade majoritet i sitt område var förvaltningsspråket deras. Det var första gången judarna hade så självstyre över huvudtaget!

Nu måste jag kommentera att Estland svartmålats som det första landet i världen som var ”judenfrei”. För det första: Det fanns alltså högst 3000 judar i Estland. De flesta följde med ryssarna in i Ryssland när tyskarna drev in i Estland. 900 estniska judar mördades i koncentrationsläger i Estland, administrerade av tyskarna. Visst fanns det estniska nazister, men inte alls lika många som i Sverige. Och 900 dödade människor är en stor tragedi. Liksom de tusentals ester som dödades under kriget är en stor tragedi, men som ingen egentligen bryr sig om i väst.

Men det jag vill komma fram till är, att den egna kulturen är oerhört betydelsefull. Även för oss svenskar. Det är inte som Mona Sahlin sa: ”Bara midsommar och annat tjafs.” Det är rentav farligt att inte förstå mer av sin egen kultur. Förstår man inte sig själv, då kan man inte heller förstå andra.

Göran Persson for till Riga och fullkomligt historielöst och empatilöst dundrade han till det folket, som just frigjorts från 50-årig terror utan gräns: ”Ni måste göra upp med er historia.” Och han menade judarna!!

Man ska inte på något sätt förringa förintelsen av judar. Absolut inte! Men. Kan man inte låta människor först få dra andan och börja leva innan de ska ta ansvar för brott som hände för länge sedan? Jag minns också TV-programmet där ”alla letter är skyldiga till judeutrotningen.” Och i Ants skola sa Ferenz Göndör att ”Balterna är värre än tyskarna.” Balterna? När någon i radion sa ”Judarna sitter med väskorna packade i Baltikum.” Då sa den judiske rabbinen i Tallinn att han inte förstod någonting. De hade det bra i Estland. Men ingen frågade honom. Nej, nej. Det här är ett bispår. Det är bara så svårt att inte vara bitter och besviken över svenskar, som inte har förstått någonting.

Som Jan Guillou. Han var spion i KGB på lite skoj bara. Jätteskoj.  Ja, han var bara 22 år, naiv och menade inget dumt. - Kan du tänka dig någon säga: ”Jag var spion i Gestapo, men bara på skoj.”– Det var just sådana som Guillou, som KGB ville ha. De odlade sådana kontakter. Unga kommunister i väst. Vi reagerade på hans kommunistiska synsätt redan då, även om jag inte just nu kommer ihåg vad han sa. Läste i Svenskan att han försvarar sig med att han var maoist på den tiden. Som om det är något försvar! Kommer ni ihåg Arne Treholt i Norge? Han dömdes för spioneri, men han skulle ju bara göra något bra. Han tyckte att Sovjet skulle veta hur man tänkte.

Men att KGB var en mördarorganisation och att folk, i alla åldrar, skickades att svälta och dö i Sibirien, visste den som ville veta.

Om vi känner vår kultur, och är nyfiket respekterande mot andra kulturer, då tror jag, att vi har störst möjlighet att upptäcka när något går snett i världen. Då har vi några referensramar. Jag vet hur Estland raserades kulturellt och materiellt under Sovjettiden. Jag vet hur Estland såg ut som ett fritt land, och jag var i Sovjet-Estland 1978 och såg förödelsen. Jag kände människors oro, och minns vår guides skräck när båten vi skulle åka tillbaka med, Michail Kalinin, gick på grund i Stockholms Skärgård, och hon oroade sig för om vi skulle komma hem igen. Det var mitt livs viktigaste resa. Men det gäller att ha öppna ögon. Det fanns människor som reste i Sovjet utan att se något. När Anne reste till Sverige 1990 blev hon kallad till någon KGB som sa: ”Du ska inte tro på det du ser när du reser genom skärgården och förbi Lidingö. Det är bara kulisser. Bakom dem ligger barnen och gråter.” Hur kunde de hitta på det? Jo, så var det i Sovjet. Det turister fick se, det var kulisser. Speciella samhällen som bara var till för dem. Och bakom dem låg barn och grät.