.

Tänk att i Estland är de så kalla inför alla hot från Ryssland, att det inte längre kommenteras i dagens tidningar. Esterna har samma inställning till detta som de har till västs anklagelser om allt möjligt. "Det är ingen idé. Ingen lyssnar i alla fall. De får hålla på."

När det inte var något spännande på radion gick vi ut på webben och lyssnade på gårdagens "Nordegren i P1". Det brukar vara lagom lyssnarvänligt. Men så inte i dag. Det är lite synd om honom. Han vet inte hur den känslan är, när man varit omgiven av helvetet i många år och aldrig kunnat andas lugnt; när ingenting har varit naturligt; och dessutom: det varit förbjudet att sjunga annat än av partiet godkända sånger. Nu förstår ni vad det handlar om!






Detta är den stora sångfestivalplatsen, där flera tusen sångar står och sjunger med några hundra tusen som lyssnar och sjunger med.

Thomas Nordegren sa att han lyssnat på den stora sångfestivalen i Tallinn, som förresten är kulturskyddad av FN, och han reagerade på att de med stort allvar sjöng ”nationalistiska sånger om att den vackraste platsen på jorden är Estland, och annat trams.”

Ungefär som Mona Sahlin avfärdar den svenska kulturen. Den är ju ”bara midsommar och annat trams”

Ni vet ju redan vad jag anser. Nationalism, varför är alla så säkra på att det är trams och/eller farligt. Kan vi aldrig tänka oss in i det totalt låsta samhället? Eller glömmer vi så fort. Det som binder dem samman, är den korta historien. Det var ju först i slutet på 1800-talet, som man över huvud taget kunde tänka på att slippa dessa utländska herrar. Det var ju både tyskar och ryssar. Att i sitt eget land vara en ”ickemänniska” så länge… Ja, det var början. Sedan kom frihetskriget, och det är ju också så nyligen. För vår del är det bara en generation bort. Ants pappa var ju frihetssoldat vid 16 års ålder. Friheten. Bara tjugo år. Och från att ha varit utestängda från högre utbildning och från makten, byggde de till en början upp en fantastisk demokrati. Ja, ni vet, kulturell autonomi för minoritetsgrupperna. Men… De dög inte för svenskarna. De klarade inte av strömningarna i världen som svenskarna hade tänkt sig. (Det här skäms jag så mycket för. Förlåt om jag tjatar.) Ett år av terror. Riktig gammaldags terror. Ibland har jag undrat varför de visar tortyrkammaren i Rakvereborgen, och visar precis hur tortyren gick till på medeltiden. Det fanns ju tortyrkammare i varje större ort i Estland för tjugo år sedan. I vår kommun, där står huset kvar som man använde då. Ingen vill ha med det att göra, så det bara förfaller. Ingen är intresserad av att bygga något på tomten heller. Allt är besmittat av KGB.

Ja, jag tycker livet skulle bli lite rikare om Thomas Nordegren kunde känna, som jag, ända ner i tårna, med ståpäls och tårfyllda ögon när de sjunger ”Mu isamaa, mu isamaa.” (mitt fosterland, mitt fosterlnd) Det är sådan känsla i sången och dessutom vet man i Estland, att det goda kan plötsligt försvinna. Då, 1940, var det ju en överenskommelse mellan de två rikena, som förslavat folket i flera hundra år.

 

Jag minns också den då mycket kände dirigenten Siak som vi besökte när vi var i Tallinn 1978. Ja, vi hade flera intressanta samtal med honom.
När vi avresedagen gick på bussen som skulle ta oss till båten, då klev han på. Han lutade sig fram mot oss och sa med bedjande röst: "Kan jag inte få byta pass med er? Jag måste komma ut ur det här fängelset. Jag måste andas!" Sedan log han lite generat och sa att han förstod att vi aldrig skulle byta pass med honom, "men jag vill bara följa med för att känna att det kunde ha varit så..."

Och nu är jag inne på en annan hjärtefråga. Varför kan man inte försöka sätta sig in i andramänniskors liv innan man gnäller? Alltså: Man ska möta andra människor med nyfiken respekt! Utan att förringa sig själv naturligtvis.