.

Så, då är vi i Sverige igen.
Vi reste från Sagolandet. Jag kan förstå om esterna själva inte tänker så, men jag kände så intensivt, när vi for den långa vägen till Tallinn, hur jag omgavs av sagor. Inte bara de gamla sägnerna, som finns på snart sagt varje plats. Utan också människorna. Alla människor har en historia. Och jag vill så gärna höra den.

Det var så fascinerande när vi var i Rehetuban med gänget som gick till Ebavereberget. De var alla ester. Alla utom Ants och jag hade levt hela sina liv i området. Och där var Marjus mormor, som satt på en bänk. Gammal med böjd rygg, sjalen över huvudet och ögon som inte såg. Runt om henne lyssnande grannar och vänner. Hon berättade om livet på gården före och under ockupationen. När vi tidigare har varit där, då har någon i familjen berättat för turister. Nu var det inte så. Men precis lika spännande och intressant.

Hösten hade kommit längre i Estland än här. Det gör den alltid, liksom våren. Vårmånaden i Estland är mars. Jag blev så förvånad när jag hörde det. Då har vi absolut inte vår i Sverige. Men... Östersjön skiljer oss åt.

En nationaldag, 24 februari 2008, tror jag det var, då var det så kallt, att den högtidliga militärparaden i Tallinn fick ställas in. Det var -20 grader. En vecka (en vecka!) senare hade vi +20 grader på vår balkong! Plötsligt kom solen ihåg att det skulle vara vår i Estland!

Nu ska jag läsa "Sovjets blodsdåd i Baltikum". Jag har läst halva boken tidigare, men börjar om från början. Så det så.