.

Jag hade bara mött trevliga människor som arbetade för att finna ut vad som orsakat mitt sjukdomsanfall. Alla var så vänliga, och när jag försökte mig på att tala estniska var de extra vänliga. Alla läkare presenterade sig först, och så talade de antingen engelska, bättre eller sämre eller estniska och kontrollerade att jag förstod.

Men så blev jag körd i rullstolen för att undersökas med ultraljud på hjärtat. Jag kördes in i ett undersökningsrum. Rent och snyggt som de andra rummen. En sköterska satt vid skrivbordet. Hon arbetade. Hälsade på mig. Jag satte mig på bänken. Hon reste sig efter en stund och öppnade dörren och sa mycket vänligt ”Jag kommer snart”. Och hon kom tillbaka. Satte sig vid datorn och jag såg att mina uppgifter fanns där. De skulle bara kompletteras med vikt och längd. Jag gav uppgifterna, som hon fyllde i. Och så väntade vi.

Dörren öppnades. En kvinna i vit rock kom in. Hon gick förbi mig medan hon sa en snabb harrang på estniska. ”Jag talar inta estniska” sa jag på estniska. ”Jag talar estniska!” sa hon och upprepade harrangen. Jag antog att hon sa att jag skulle klä av mig på överkroppen. Under tiden jag gjorde det frågade hon ”Och vilket språk ska jag tala?” fortfarande på estniska. ”English” sa jag.

Jag förstod att jag skulle lägga mig på sidan, och hon bökade mig rätt. Gjorde undersökningen. Sa olika värden till sköterskan som skrev in det i sin dator. Jag förstod inte att hon hann. Sedan sa doktorn: ”Now you can leave.” Hon plockade bort nästan all grejor hon klistrat fast på min kropp. Jag reste mig upp. Tittade på dem som stod vid skrivbordet. Öppnade dörren och gick ut till min väntande rullstol.