.

Det är en ljum sensommarkväll. Vi har suttit ute och ätit middag. Vi har njutit av den afrikanska savannen. Nehej. Det är estniska åkrar, men det ser ut som en savann, och vi väntar på att få se alla exotiska djur! Vi har i alla fall sett en räv springa där. Så det så.
Tidigare i dag fick vi besök av en äkta sovjetisk maskin. En kranbil från den gamla hemska tiden. Den lät som ett tröskverk, men den fungerade, och de ska kunna gå utan problem i ett par meter snö. Den lämnade en hel del olja efter sig... Men chauffören var en glad och trevlig man.
Ni har väl hört, att när man öppnade ett hotell i Tallinn i början av 90-talet, då skrev man i annonsen att alla var välkomna att söka de lediga jobben. Det var bara ett krav:de fick inte ha arbetat i serviceyrke tidigare. (Då var man nämligen inte alls serviceminded. När vi satt på kafeet på Estonia en gång fick vi sällskap med en estnisk kvinna. När personalen hörde att vi(de) talade estniska blev de fruktansvärt otrevliga. De trodde att vi alla var ester, och då behövde man inte anstränga sig.
När Anne kom till mitt café 1991 och såg hur vi samtalade med gästerna och gav dem service, då sa hon: Det här skulle alla i Estland vara med om.)
Nu är det annorlunda. Estland blir alltmer estniskt. Alla vi träffar är så trevliga och hjälpsamma!
Kvällskymningen lägger sig. Det är alldeles stilla och tyst. Inte ett fågelkvitter, ingen räv, ingenting, bara den underbara kvällen.
När Ants laddat ut bilden på kranbilen ska ni få se...