Hemvägen
I alla fall bestämde vi oss för att genast åka tillbaka till huset. Vi skulle bara ta oss en titt på Frihetstorget.
Monumentet till minne av frihetskriget.
Symbolen, korset är just det korset de hade med sig i striderna. Om du omramar korset med en ring, då kallas det svenskkorset och finns att se på kyrkogårdarna.
Egentligen är monumentet till minne av alla döda.
Ants pappa var med i kriget. Han gick ut som 16-åring utan att förbereda sina föräldrar. Han dog inte då. Jag tror det var av brustet hjärta han dog i New York på 50-talet. Han hade förlorat så mycket, och hans hjärta orkade inte mer. Men han var en ung soldat.
De hade byggt upp ett vackert torg framför monumentet istället för parkeringsplatsen som varit där förut. Mitt på det torget fanns en vacker vedtrave:
Ser du den? Mitt i bilden. Med en banderoll runt sig. Där står att Tallinn skänker ved till behövande. Jo jo. Det är snart kommunalval...
Vi fortsatte resan, och körde in i ett områder, som vi inte besökt tidigare. Ett område som fanns kvar efter kolchostiden. Tre hyreshus mitt i landskapet med flera fallfärdiga, smutsiga, trista, tomma kolchosbyggnader runt om.
Ett av bostadshusen.
De har lagat några trasiga källarfönster med betongtegel. Entréerna är smutsiga. Finns det ren betong någonstans? Jag har inte sett det.
Mysig kolchos.
Här syns knappt kolchosbyggnaden, men så ligger de i alla fall. Utslängda i naturen, utan tanke på estetik eller byggnadsvård.
I det här huset vägdes bilarna när de var lastade. Stölder var ju alltid en risk, och genom att väga allt trodde man (?) att man minskade den risken. Men moralen var ju den att alla hade blivit bestulna på allt, så de hade rätt att stjäla från kolchosen. Riskan var, att om de blev upptäckta (under Stalin-tiden) att de blev deporterade om de upptäcktes. Me hade man en svältande familj, då var man ibland beredd att ta risken.
I Estland är det mesta heligt enligt gammal tro. Nej, inte det mesta, men mycket i naturen finns inlemmat i folkets naturtro. De större stenblock och mindre stenar som isen tog med sig från norr, och som inte passar in i kalkstensnaturen, dem finns det många sägner om. Vi hittade en sådan sten
Men inte sägnen!!
Det var en härlig hemresa.
Jag gick ju och lade mig, skrev jag. Men jag tog också med mig en bok i sängen. jag har nu läst om hela Arne Bengtssons bok Bronssoldatens hämnd. Den är fantastiskt bra. Den diskuterar allt som hände under frigörelsen och det som hänt sedan. men också den äldre historien. Jag ska berätta om den mer, men mina första tankar är:
Vi förstår inte att värdera den erfarenhet som det tidigare "ÖstEuropa" har av att kämpat för sin frihet så nyligen. Kämpat med livet som insats.
Citat: Vi överlevde tsarerna, vi överlevde kommunismen, vi ska överleva kapitalismen också.
Varför ska vi lära dem (de baltiska folken) att leva på vårt sätt? Är vi särskilt lyckliga? Kan inte de istället visa oss vägen till ett mer innehållsrikt liv.
Har vi som Mona Sahlin sa "bara midsommar och annat tjafs" kvar av vår kultur?
Varför har vi glömt allt? Offrade vi vår kultur under vänstervågen, då alla gamla sagor glömdes bort och alla teatrar bara gav nutidsrealistiska pjäser? Förlorade vi kontakten med de gamla och våra rötter när vi strök deras erfarenheter?
Jag minns en diskussion jag hade med en manlig barnskötare som hävdade, att man inte kunde läsa Elsa Beskowsagor för barnen. "De vet ju inte vad ett ämbar är." "Nej" svarade jag "de vet inte heller vad en hink är förrän någon har berättat det för dem." Då sa han inget på en stund.
Esterna som har lyckats bevara sin kultur genom sekler, visst ska de vara rädda om den, och leva med den, för att ge mening åt livet.
