.

Vi såg att Marju hade förberett en musikkväll i Ebaverebergets sportlokal. I kväll. Det var till minne av sångaren Vello Jürna, som i år skulle ha fyllt femtio år. Han var operasångare, och har gästspelat både på Operan i Stockhoöm, i Göteborg och i Norge. Han var också i Modena och sjöng med Pavarotti 1991.

Vi satt i den nybyggda samlingssalen på pinnstolar. Vi var ca 20 stycken. Mest kvinnor naturligtvis. En ung man satt i publiken, och en annan spelade gitarr och sjöng tillsammans med Marju och hennes väninna. Temat var båtar och hav. Det tycker vi är lustigt, att Marju som är uppväxt vid en åker, hon är tokig i båtar och hav; och vi som levt en stor del av våra liv i båtar vid havet, vi njuter av att finnas vid åkern.

Det var mäktigt. Det var så estniskt. De sjöng estniska visor och läste estniska dikter. Det var sjömansvisor om hjärta och smärta, men också gamla regi-sånger. Inte någonting på engelska! Jag kände en sådan högtid. En förhoppning att Estland kommer att förbli Estland. Att man inte kastar bort den gamla kulturen över axeln.

Arne Bengtsson skriver ju om det i Bronssoldatens hämnd, att när striden för frihet är över, då kan meningen med allt försvinna. Man glömmer snart att njuta av friheten som blir självklar. Men om man minns varför man ville bli fri, då får livet behålla sin mening. Men jag frågade Marju en gång om hon och hennes jämnåriga någonsin talar om sovjettiden. "Aldrig" svarade hon.

Det var en underbar kväll. Jag känner att det var medicin för mitt hjärta.

(Man måste komma ihåg, att de var förbjudna att sjunga sina sånger, vanliga äldre sånger. Att de också var en ny förryskningskampanj på gång. Att det gällde för esterna bl.a. att få vara ester.)