.

Så var det dags för högtidlighållandet av minnet av slaget vid Porkoni. Det stod för exakt 65 år sedan.

Tyskarna drevs då ut ur landet av Röda Armén, och det var en ojämn kamp. På den ena sidan fanns tvångsvärvade och frivilliga ester i de rödas uniform, och på den andra tvångsvärvade och frivilliga ester i tyska uniformer. Koits pappa, Indreks farfar, var bland de röda, och han har berättat att taktiken i den armén var, att de var slaktoffer. Ester hade inget värde. Om de retirerade blev de skjutna av NKVD som vaktade bakom linjen. Han kom undan, men jag har faktiskt inte hört hur det gick till. Jag vet, att vi är många som är särskilt tacksamma mot dem som förlängde de rödas intåg. Det var en förutsättning för att så många hann fly ur landet och rädda sina liv.

Jag minns också hur Ossi berättade att hans liv förstördes totalt, när han var i tysk uniform och sköt ihjäl sin bäste vän som fanns i den röda armén, tvångsvärvade båda två. Men det var inte här, det var utanför

Det första högtidlighållandet skedde vid minnesmärket över de stupade röda nära Tamsalu. Militärorkester och blomsternedläggning, och tårar.

Det andra, en timme senare, var vid det vackra minnesmärket i Vihula över alla stupade vid detta slag med ett kors som symboliserar båda sidorna i kriget. Stridsvagnar från kriget stod uppställda på gräset. Människor i alla åldrar var där. Somliga kom direkt från högtiden i Tamsalu, andra valde att bara var i Vihula. Det fanns gamla män, som hade överlevt kriget och ockupationen, många yngre och skolklasser. Bilar och bussar stod parkerade längs vägen. Människor hade kommit från hela länet, och även från Tallinn.

Nationalsång och parad och Vihulas kvinnokör. En militärhelikopter kom flygande över oss. Den gjorde en sväng och landade effektfullt på gräsmattan.

Men det började regna, och vi var inte klädda för det. Paraplyerna täckte inte till, och vi var oroliga för att bli förkylda. Det är nog inte så lyckat just nu, så vi var tvungna att åka hem, därför missade vi Hannos tal, där han berättde hur det vackra minnesmärket kommit till. Många grät och hundratals kransar lades ner.
Den här dagen lyste ryssarna med sin frånvaro. Ändå var det ju en seger för dem, enligt Putin, och många, många ryssar flyttade in i landet för att esternas majoritet skulle brytas.