.

Vad står det i tidningarna i dag?

Först läser vi om den lilla 7-åriga flickan som stod och såg Röda Armén komma utefter Tartu Maantee, den stora gatan genom Tallinn, 1944. Som tur var stod hon och tittade ut, så hon uppfattade inte hur en berusad soldat tog sig in i huset och slog ner hennes pappa, misshandlade och troligtvis våldtog hennes mamma. Hon var inte rädd för soldater, de tyska soldaterna uppförde sig som människor, och hon trodde alla soldater var sådana, säger hon i tidningen. Tyskland var ju ingen vän av Estland, men soldaterna uppförde sig i stora stycken som människor.

Eftersom det är 65 år sedan slaget vid Porkoni, skriver Virumaa Teataja om det. De berättar om den estniske soldaten i tysk uniform, som togs tillfånga av Röda Armén, och i två dagar var helt utan mat och dryck, och sedan sköts ihjäl.

En kvinna från Porkoni berättar om sin barndom, och speciellt denna dag. Hon berättar att de var stor skillnad på de tyskla och de ryska soldaterna. Under den tyska tiden användes den gamla herrgården i Porkoni som lasarett, och därför rörde sig många tyska soldater i området. Men när ryssarna kom blev det helt annorlunda. Att möta en tysk soldat var inget särskilt, men att möta en rysk... Då blev man mycket rädd; de inte bara såg skrämmande ut och luktade illa, vad som helst kunde hända. Tyska soldater bjöd på godis till barnen och talade vänligt till dem. men ryssarna skrämde barnen istället jfr med Ülos berättelse tidigare. Kvinnan berättade också att de ryska soldaterna använde herrgårdens stora sal som toalett. Och källaren i det hus som Ants återfick, var fullt med bajs. När de lämnade huset 1944, då var källaren kliniskt ren. Det var en mani hos ägaren.

Vägarna var fulla av flyende människor i dag för 65 år sedan. Många hade väntat alldeles för länge att fly. Hoppet ville inte försvinna. En annan kvinna berättar om hur de ryska soldaterna hann ifatt familjen, och de blev beordrade att återvända, med hot om hemska saker om de vägrade. Många hann emellertid med fartygen som skulle ta de sista tyska soldaterna från landet.
En av familjerna som flydde var Ants med föräldrar. De kom mede fartyget Nordstern. Ett annat fartyg, Moero lämnade Estland samtidigt. Där fanns Moster Olga och hennes man. Moster Olga var mycket religiös. Fartygen blev beskjutna. Moero hade det svårast. När moster Olga satt på toaletten hörde hon att fartyget blev allvarligt träffat. "Men Gud. Inte kan du väl låta mig dö NU! Nu när jag sitter på toaletten!"  Sedan minns hon inget förrän hon vaknade i havet. Mellan fem- och sjutusen människor drunknade den natten, men moster Olga och hennes man blev räddade av andra fartyg i närheten.

Det är också 65 år sedan Sovjetunionen ånyo ockuperade Estland och det högtidlighölls på krigskyrkogården i Tallinn där Bronssoldaten nu står. Rysslands utrikesminister Uspenski la dit en blomsterkrans bland en mängd andra blomsterbuketter och uttalade sig: "Detta är enligt all expertis Estlands frihetsdag...!"

Jag måste också berätta om när Ants mötte doktor Lepiksoo i går, vår "husläkare". Han hade bett henne skriva ut ett recept på medicin som började ta slut, så hon frågade hur jag mådde och "nej, hon hade inte fått några papper från sjukhuset i Rakvere. Men kom till min mottagning i morgon klockan tre, så får jag ta lite EKG och lyssna på hjärtat." Vi sa till varandra: Det har i alla fall aldrig hänt i Sverige, att man träffat doktorn på gatan och fått en besökstid! (Man ska hitta det positiva i allt!!) Förresten behövde hon bara titta två sekunder på min medicinlista, så såg hon at det fattades en medicin. Så! En positiv sak till!

Och en till: När vi var i affären i Rakvere i dag upptäckte jag att jag utökat min bekantskapskrets! Jag mötte en av sjuksköterskorna från sjukhuset.