.

I dag är det 15 år sedan Estonia förliste. Det talas mycket om det i både estnisk och svensk media. Och vi minns.

Det var många äldre passagerare på Estonia den gången. Vi hade nog alla tänkt att återvända till Tallinn på dagen 50 år sedan flykten i höststormarna och bombattackerna.
Vi landsteg i Tallinn och promenerade runt i staden. Men först körde vi vår bil till en verkstad. Vi hade ordnat det så, att vi skulle vänta med att resa hem till bilen var klar. Han trodde det skulle hinnas med till den 25 september. Jag minns att solen sken och vinden var stilla. Utanför Rådhuset såg vi en grupp av passagerarna sjunga. Det var så idylliskt.
Det sista vi gjorde, det var att besöka turistmässan och vi sa, att vi hade haft några riktigt sköna semesterdagar. Straxt innan vi gick på båten igen, minns jag att vi noterade, att det hade börjat blåsa. "Vi tar med oss det fina vädret nu", sa vi. Vinkade av våra släktingar och körde på.
Jag märkte inte mycket av blåsten, men det var skönt att komma hem till Stockholm. Vi hade åkt så många gånger med Estonia, att vi blivit bekanta med personalen. Det var ju den enda båten som gick mellan Tallinn och Stockholm.

Nästa morgon gick vi till våra arbeten som vanligt.

Ytterligare en morgon senare låg vi kvar i sängen och satte på radion. Vi skulle bara lyssna på nyheterna, sedan skulle vi upp.
Vi lyssnade. Så var vi alldeles tysta. Jag kom inte ihåg vad jag hört. Jag visste bara, att det var något hemskt.
Vi letade efter Ants hand, men visste inte vad som hänt.
"Estonia" sa han, "Estonia!"

Så småningom blev jag tvingad att förstå. Och mina tårar rann flera gånger under dagen. Alla som visste att vi skulle åka till Tallinn, alla ringde för att höra om vi kommit hem. En estnisk kvinna, som vi träffat några gånger i Sverige kom till oss, och vi kunde konstatera att vi levde.

Någon vecka senare satt vi och pratade med en ung man, som varit med. Som hade räddats. Vi förstod, att om vi verkligen hade varit på båten, då hade vi varit helt säkra på, att inget skulle kunna hända med den stora båten; vi hade antagligen stannat kvar i hytten och följt båten i djupet.

Vi fick höra om några i personalen hade överlevt, som Barbie t.ex. En ung flicka med stort barbiehår. Och ett år senare när vi åkte med den nya estlandsbåten, då kom vi in i en av barerna och kände igen en servitris. Våra blickar stannade en stund på varandra. Vi hade samma tanke båda två: "Du lever."

Precis ett år efter olyckan är vi åter på väg hem. Vi ligger i våra kojer. Jag sover gott, men Ants kan inte sova. Han tar fram en kvällstidning för att läsa sig till sömns, men blir klarvaken. Mittuppslaget handlar om den stora tragedin, och han upptäcker att båten i det ögonblicket är precis vid platsen för förlisningen.