.

En flyktingbåt september 1944, kanske den Ants flydde med.

Efter att ha läst om allt elände som esterna varit med om, om den fruktansvärda flykten och för dem som blev kvar: om deporteringar och svält, känns det så skönt att få läsa något positivt. Jag måste citera ur Birger Nermans bok: Baltikum ska leva, där han gett ut en samling tidningsartiklar ur olika svenska tidningar. Detta är från Svensk Tidskrift 1949, häfte 10

Det kanske vackraste vittnesbördet om svenskarnas sympati för de baltiska folken gavs vid sommarens Lingiad i Stockholm. När den estniska truppen, den enda baltiska, under sin nationella fana vid invigningen marscherade in på Stadion - den ingick i den svenska truppen - möttes av stormande ovationer, applåder, bravorop, viftningar, till en omfattning och en styrka, som icke ägde rum för någon annan trupp, och ovationerna endast stego under esternas uppvisning på ljusfesten två dagar senare. Det var givetvis en hyllning för den estniska truppens underbara gymnastiska prestation under deras geniale ledare Ernst Idla. I hyllningen låg vidare en oförställd beundran för att den lilla estniska flyktinggruppen i Sverige på något över 20 000 personer kunde ställa upp en trupp gymnaster av världselit. Men däri låg också ett uttryck för den varmaste sympati för ett folk, som genom ett sätt, varpå dess flyktingar här burit sitt öde och byggt upp en ny ställning, kommit det svenska folkets hjärta nära.

Och så var Ants där! Men han kommer inte ihåg så mycket om "de gamla tanternas bollande", han minns istället det stora, att han fick klättra upp i ett av stadiontornen och se på strålkastarna.

Oj vad det haglar! Igen!

Ants läste just att i Nürnberg fastslogs, att esterna som kämpat i WaffenSS inte var att betrakta som krigsförbrytare. De hade kämpat för att rädda sina egna mot röda armén. De hade en speciell överenskommelse, att de bara skulle behöva slåss mot Sovjet.

Jo, svenskarna bildar en förening. Esterna bildar minst tre. Jo, det är sant.

Ja, nu har jag läst om hela boken om "De första båtflyktingarna", och det är ju kul att plötsligt se, att man finns med i statistiken. Det har jag inte tänkt på tidigare, men det finns statistik på hur många estniska flyktingar som gift sig med en svenska. Det var ganska många, självklart, men jag var med!

Men jag måste bli lite allvarlig ett tag igen.

Sid 79 ….behandling i andra kammaren den 23 november 1945 höra utrikesminister Undén frånkänna de små baltiska staterna existensberättigande: "Den politiska mogenheten hos dessa folk var inte särskilt markerad. De startade som bekant som mönstergilla demokratier, men de hamnade i ett fruktansvärt partiväsende, som sedan utmynnade i diktatur." Osannfärdigheten i detta yttrande uppvisades under debatten klart av herr Håstad. Det bör tilläggas, att man häpnar över, hur ett sådant uttalande kunnat göras av en utrikesminister, helst i ett litet grannland.

Och jag tänker naturligtvis: är det ett försvar för att man som första land erkände ockupationen av Baltikum? Om ett land försöker lösa svåra ekonomiska problem (30-tals depressionen) med tillfälliga drastiska åtgärder, kan man då bara glömma allt bra de gjort under den korta frihetstiden och sedan utlämna dem till vilken diktatur som helst?

Vet ni, att Estland fick semesterlagar innan vi fick det i Sverige?

Vet ni, att man tog hand om sin minoritet i speciella kulturlagar, där man gav de större minoriteterna autonomi? Vet ni, att judarna visade sin tacksamhet mot Estland för att de som första land i världen givit dem autonomi?

I Sovjetestland var det viktigaste för föräldrar att uppfostra sina barn till ester. (Har Hanno berättat.)

I Sverige var det viktigaste för föräldrar att uppfostra sina barn till ester. (enligt boken.)

Skillnaden var bara, att i Sovjetestland var det med risk för livet.