Tallinn nästa!
Jaha, nu håller jag på att plocka ihop lite småsaker. Jag åker in till sjukhuset i Tallinn i morgon bitti, och tar inte med mig datorn. Därför kommer jag inte kunna skriva något förrän tidigast på fredag.
Jag har läst lite i boken Bronssoldatens hämnd, Baltiska betraktelser, av Arne Bengtsson, som jag läste för ett år sedan. Och förstår inte att jag glömt hur fint han skriver om de nya staterna i EU 2004. Han menar, att vi tar inte deras verklighet och erfarenheter på allvar. Det är våra regler och vårt tänkande som gäller. Men de nya vet, att allt, hela livet kan förändras på en liten stund. Oavsett vad man tidigare kommit överens om.
Efter att många hade dött på slagfältet var de baltiska staterna fria 1920. De skapade sina nya republiker och levde nya liv jämfört med tidigare. De var inte längre "icketyskar" i sitt eget land. De hade vanliga medborgerliga fri- och rättigheter. Och så kommer två stora stater överens. Molotov-Ribbentroppakten var ett faktum, liksom den hemliga överenskommelsen om Polen, Litauen, Lettland och Estland. Och därmed förändrades livet totalt för människorna där. Plötsligt gällde inga normala lagar och regler. Så snabbt kan det gå, och så utan den egna medverkan. Två stormakter kommer överens och de mindre staterna har bara att förändra sig.
Det är viktig kunskap i Europa. Men, säger du nu. Europa var ju i krig. Självklart vet man i Europa.
Nej, säger jag då. Dels har man glömt; sextio år är en lång tid. Dels brydde man sig inte om de här staterna. Och det ingår i deras erfarenhet också. Att man så snabbt blir glömd. Jag har läst många böcker som kom ut i Sverige på 40- och 50-talen. Och tänker att ingen trodde på detta. "Det är propaganda" sa man eftersom det var för fruktansvärt för att vara sant. Men det var sant. Alldeles sant.
Bland annat en gång på 60-talet satt vi och festade hos bekanta. Vi kom att tala om Estland förstås, och vi pratade om deportationerna. "Men det är klart att de gjort sig skyldiga till något!" Sa de. "Nej, vi vet. Ants släktingar var ju med bland dem." "Äsch! Det är klart att de gjort något!"
Jag har nu träffat Evy som bara var sex år 1949. Hon var på något sätt "skyldig". Till vad vet hon inte. Men hon deporterades med sin äldre syster och växte upp i ett barnhem i Sibirien. När hon slapp därifrån hade hon glömt estniskan och sitt liv i Estland. Och det är naturligtvis fortfarande ett djupt sår.
Vad är en demokrati värd om man inte betraktar alternativet då och då?
Jag har läst lite i boken Bronssoldatens hämnd, Baltiska betraktelser, av Arne Bengtsson, som jag läste för ett år sedan. Och förstår inte att jag glömt hur fint han skriver om de nya staterna i EU 2004. Han menar, att vi tar inte deras verklighet och erfarenheter på allvar. Det är våra regler och vårt tänkande som gäller. Men de nya vet, att allt, hela livet kan förändras på en liten stund. Oavsett vad man tidigare kommit överens om.
Efter att många hade dött på slagfältet var de baltiska staterna fria 1920. De skapade sina nya republiker och levde nya liv jämfört med tidigare. De var inte längre "icketyskar" i sitt eget land. De hade vanliga medborgerliga fri- och rättigheter. Och så kommer två stora stater överens. Molotov-Ribbentroppakten var ett faktum, liksom den hemliga överenskommelsen om Polen, Litauen, Lettland och Estland. Och därmed förändrades livet totalt för människorna där. Plötsligt gällde inga normala lagar och regler. Så snabbt kan det gå, och så utan den egna medverkan. Två stormakter kommer överens och de mindre staterna har bara att förändra sig.
Det är viktig kunskap i Europa. Men, säger du nu. Europa var ju i krig. Självklart vet man i Europa.
Nej, säger jag då. Dels har man glömt; sextio år är en lång tid. Dels brydde man sig inte om de här staterna. Och det ingår i deras erfarenhet också. Att man så snabbt blir glömd. Jag har läst många böcker som kom ut i Sverige på 40- och 50-talen. Och tänker att ingen trodde på detta. "Det är propaganda" sa man eftersom det var för fruktansvärt för att vara sant. Men det var sant. Alldeles sant.
Bland annat en gång på 60-talet satt vi och festade hos bekanta. Vi kom att tala om Estland förstås, och vi pratade om deportationerna. "Men det är klart att de gjort sig skyldiga till något!" Sa de. "Nej, vi vet. Ants släktingar var ju med bland dem." "Äsch! Det är klart att de gjort något!"
Jag har nu träffat Evy som bara var sex år 1949. Hon var på något sätt "skyldig". Till vad vet hon inte. Men hon deporterades med sin äldre syster och växte upp i ett barnhem i Sibirien. När hon slapp därifrån hade hon glömt estniskan och sitt liv i Estland. Och det är naturligtvis fortfarande ett djupt sår.
Vad är en demokrati värd om man inte betraktar alternativet då och då?
Kommentarer
Trackback
